Lymfsträngar- och Gott Nytt År!

Gott Nytt År alla läsare!
Detta år har ju varit ett kämpigt år som inte slutade som jag vela precis, men efter att ha klarat ett år med diskförskjutning i nacken med nervsmärta och sjukskrivningar så ska väl cancern som nu faktiskt är bortopererad inte göra att 2020 blir sämre. Nu ser jag fram emot ett år med mer framgång och efter alla behandlingar hoppas jag att jag äntligen kommer få må bra igen.

Lymfsträngarna jag fått från operationen i armhålan finns där fortfarande. Idag kände jag dessutom strängarna, en i armhålan och en under bröstet. Så lymfsträngarna sträcker sig ut i vänster arm, vilket ger smärta och mindre rörlighet i armen, och ut under bröstet ner mot buken vilket ger smärta i vissa rörelser även där. Det är kämpigt, jag ska väl inte ljuga men såren har i alla fall läkt fint och svullnaden har försvunnit. Det är inte mycket storleksskillnad på brösten heller så jag känner mig ganska normal i det avseendet. Jag hoppas verkligen att jag får glada besked den 8/1 och att jag kan avsluta detta med strålbehandling och sen vara klar!
Är år 2020 mitt år? Hoppas verkligen det!

Tappning av sårvätska + korrektion av fakta kring blodgivning

I torsdags började jag få en rejäl svullnad under armhålan där jag opererats. På fredagen ringde jag bröstmottagningen mest för att få råd då svullnaden inte blivit bättre, snarare större och omläggningen hade nu lossnat pga svullnaden. Min kontaktsjuksköterska vela att jag skulle komma in så hon fick titta och kanske tappa ur lite sårvätska om det behövdes.

Jag kunde ju inte köra bil pga svullnaden och smärtan så jag valde att ta buss. Helt fel dag att åka buss på märkte jag, 20 december, sista skoldagen innan jullov för ungdomarna, alla slutade tidigt och alla skulle ta bussen! Dessutom var det ett större kaos inne i stan med spärrdragningar och julrusch. Så jag som var ute i god tid höll på att komma försent!
Men äntligen där så vela min kontaktsjuksköterska tappa sårvätskan jag hade under armen. Det kom inte mycket alls, en matsked ungefär. Så hon tipsade om att vika en handduk och lägga under armen och stoppa ner den i bh:n som en kompression liksom, så ska svullnaden försvinna så småningom.

Min sambo hämtade mig sen på sjukhuset efter jobbet och sedan dess har jag haft lite jobbigt med denna svullnad och smärta. Det har varit svårt att ha armen neråt längs med kroppen. Sitter alltid med en kudde under armen så det blir distans från kroppen. Det har blivit lite bättre idag, lördag, men det börjar göra mer ont nu. Tror det börjar läka.
Känseln i armhålan är obefintlig, men det visste jag ju kunde hända, nervpåverkan. Det kommer väl tillbaka så småningom. Kan ju säga att efter tre kejsarsnitt har jag fortfarande nervpåverkan längst med ärret på magen och har mindre känsel där. Det är inte hela världen om det inte skulle komma tillbaka helt.
Har även känningar av stramhetskänsla i armen, det gör ont när jag rör armen ända ner till armvecket. Betyder detta att jag fått lymfsträngar i armhålan? Det är inget som är synligt för ögat än. Jag som varit så noga med övningarna varje dag för att undvika alla symtom. Av de tre symtom man kan få så har jag fått alla tre, är inte det typiskt mig. Inget ska vara enkelt och smärtfritt.

Jag fick veta i grupp på FB att när man fått cancer får man inte ge blod. Många tror det beror på risken för eventuella cancerceller i blodet men när jag läst på om det så hittar jag information om att detta är för att ens egna kropp inte ska påverkas och riskera återfall.
Donera organ fick jag höra att man inte heller kan efter man har cancer men efter att ha letat efter information kring detta så hittade jag detta på 1177: Personer med elakartad tumörsjukdom kan oftast inte bli donatorer men om du är behandlad och tumörfri sedan många år kan organ och vävnader användas.

Det känns som att rädslan för återfall alltid kommer finnas där. När alla runt om en tycker att faran är över och allt är tillbaka i den normala vardagen så ska man glömma och gå vidare som om inget hänt. Tror ingen människa som genomgått cancer någonsin kan återgå till det normala igen. Rädslan finns där för alltid. Livet förändrades så fort man fick cancerdiagnosen. Man lever, men med en vetskap om att livet snabbt kan vända. Man borde leva som om denna dag var den sista, men hur många kan göra det utan att vardagens måsten tränger på?

Jag har bestämt mig att när mina behandlingar är klara så ska jag tatuera in den där texten jag skrev i ett inlägg tidigare tillsammans med ett rosa band. Det betyder så mycket mer än bara min kamp mot cancer, det är alla kamper jag haft hittills i livet och de kommande kamper jag kommer att genomgå framöver.

I was given this life because I´m strong enough to handle it. 

Samtal med kontaktsjuksköterskan

Igår ringde min kontaktsjuksköterska från bröstmottagningen och frågade hur jag mådde och hur det kändes efter operationen. Jag mår ju bra, ganska svullen nu under armhålan också, igår var det bara bröstet som var svullet men så kan det ju vara i några veckor innan det ger med sig. Så länge det inte är besvärande och gör väldigt ont för då kan de tappa ur vätskan på bröstmottagningen. Om jag skulle få hög feber eller bröstet blir rött och hett kan jag ha fått en infektion och måste då söka akut, antingen till bröstmottagningen eller på helger och kvällar blir det akuten.

Jag fick information om besöket den 8/1. Hur det hela går till. Först på förmiddagen kommer jag få träffa lymfterapeut och sjukgymnast på arbetsterapin klockan 10:15.

Lymfterapeuten kommer mäta och kolla om jag fått nån storleksförändring över armen, när man tagit bort lymfkörtlar kan transporten för lymfvätskan rubbas. Som en del kanske vet så upprätthåller lymfkörtlarna vätskebalansen i kroppen tillsammans med blodsystemet. Lymfsystemet deltar i kroppens försvar mot bakterier, virus och cancer. En del kan få lymfödem efter en operation i armhålan. Det blir en svullnad i armen på den sidan man blivit opererad. Svullnaden beror på att flödet av lymfvätska går långsammare än tidigare.
Då kan man få hjälp av arbetsterapeut och sjukgymnast med olika behandlingar och kompressionsstrumpa. Så det ska jag göra först denna dag, tar ungefär en timme.

Sen ska jag till onkologmottagningen 14:00. Då har de haft en MDK alldeles innan (kl 13:00) och jag får sen träffa kirurg, bröstsköterska, onkolog och onkologsköterska för fortsatt plan och behandling. Detta kan ta upp till 1,5 timme. Man ska helst ha en närstående med sig.

Men fram till dess så ska jag ha en lugn och skön jul samt nyår och hoppas att allt går problemfritt fram till återbesöket.

 Jag har skrivit blogg i många år, har en annan som vissa av er följt förut, skriver där fortfarande men mer allmänt om mitt liv och inte så koncentrerat på just min bröstcancer. Att skriva blogg för mig är ett sätt att för mig att jobba med mina känslor kring allt detta. Jag skriver den endast för mig själv egentligen, men det är ju bra om denna blogg hjälper någon annan som också tyvärr måste gå igenom denna resa.

Min resa hittills:

29/10 Årliga mammografin.
12/11 Kompletterande undersökningar med mammografi, ultraljud och biopsier.
20/11 MDK och Besked.
25/11 MR-bröst.
27/11 MDK
2/12 Nybesök på bröstmottagningen för besked och planering av operation.
6/12 Bläckindikering på bröst med ultraljud.
16/12 Operation sektorresektion och Sentinel node.
8/1 Återbesök: PAD-svar från operation, besked om plan, ytterligare behandlingar och fortsatta kontroller i framtiden.

Operation 16/12

Började morgonen med en tidig frukost. Man fick äta innan 6 timmar före operationen. Jag hade tid klockan 12 på dagkirurgen så jag klev upp halv 6. Hade kvällen innan duschat med Descutan (bakteriedödande) och efter frukosten duschade jag igen med Descutan. Här i vår kommun är det i alla fall ett krav innan operation. Hört att det kan skilja sig mellan kommuner.

Sambon hade tagit ut ledig dag idag och följde med mig till sjukhuset. Jag började dagen på Nuklearmedicin där en läkare sprutade först in två injektioner i vänstra bröstet med radioaktiv isotop. Sen fick vi vänta en timme, då gick vi till cafeterian så sambon kunde ta sig en kaffe, jag drack vatten.
När vi kom tillbaka fick jag ligga i en scintigrafiröntgen som snurrade runt mig, tog ungefär 15 minuter. Sen var jag klar. Detta var inför operationen så de lättare ska kunna lokalisera portvaktskörtlarna.
Så nu var det ungefär 2,5 timme tills jag skulle till dagkirurgen så vi åkte hem. Jag fick ju vare sig äta eller dricka nu (fick dricka vatten/te fram till 2 timmar innan operationen) så jag valde att lägga mig och vila i sängen framför Netflix.

Strax innan 12 var vi på plats. Här skiljdes sambon och jag, han åkte hem och jag fick följa med en sköterska för ombyte inför operationen. Jag fick sedan sitta i ett litet mottagningsrum där jag först fick träffa narkosläkare som vela få lite info om allt möjligt. Jag fick ID-band på handleden och information.
Sen fick jag vänta på läkaren. Hon kände ju igen mig på en gång (kollegor som vi är) och hon informerade om ingreppet. Hon ritade ut på tutten hur hon skulle gå tillväga och vi bestämde det så enkelt som möjligt. Tatueringen skulle bli kvar (den lilla pricken på bröstet) annars skulle hon behöva göra ett extra snitt och det tyckte jag var helt onödigt så den kommer alltid finnas kvar där.
Det hon planerade var att skära bort bröstvårtan och gå in där och ta bort tumören samt kringliggande frisk vävnad så hon fick en god marginal och sen sy dit bröstvårtan igen och därefter göra ett snitt i armhålan för att ta ut de portvaktskörtlar hon hittar där med hjälp av scintigrafin jag gjorde tidigare samt blå färg som hon sprutar in för att lättare se dem.
Efter läkarbesöket var klart så kom narkosläkaren igen. Dags för mig att kissa och sen utförde han bladderscan för att kolla hur mycket urin jag hade kvar i blåsan. Det var okej (58 ml) och sen fick jag följa med in i operationsrummet, klockan var nu strax innan 13. Där lade jag mig på britsen, de gjorde det bekvämt för mig och kopplade upp mig till alla maskiner. Jag fick andas i gasmask och kort därefter är allt borta! :)

Jag vaknade på första uppvaket kl 15:00 där en manlig sköterska tog hand om mig. Första 20 min var lite dimmiga och jag frös så jag skakade och jag hade ont. Så han lade på mig en värmedyna + ett uppvärmt täcke och sprutade in smärtstillande i porten jag hade i handen. Kort därefter blev jag både varm och någorlunda smärtfri. Då var det dags att rullas in på nästa uppvak, en annan manlig sköterska hämtade mig och tog hand om mig där.

Min läkare kom sedan och informerade att operationen gått bra, hon hade skickat tumören till preparatröntgen under operationen och fått klartecken att den var med där i. Sen hade hon tagit två portvaktskörtlar och dessa samt tumören kommer att analyseras nu och jag kommer få besked om fortsatt behandling vid återbesöket. Att det blir strålbehandling vet vi sa hon men analysen får tala om för oss om det blir något mer.
Hon hade skrivit sjukintyg fram till återbesöket som kommer vara 8/1. Då är det en MDK-konferens först och sen återbesöket direkt efter tillsammans med både kirurg och onkolog för diskussion angående fortsatt behandling.

Sen fick jag invänta sjukgymnast som informerade mig om fysisk aktivitet. Jag ska försöka röra armen som vanligt men undvika tunga lyft och monotont arbete de första 2 veckorna. Ingen styrketräning de 4 första veckorna. Lyssna på kroppen och göra det som känns bra. Om jag får ont eller det sväller i bröstet efter någon aktivitet har jag nog ansträngt mig lite för mycket.
Hon informerade mig även om symtom som kan uppträda efter en sån här operation.
Man kan bl.a få nervpåverkan i operationsområdet. Domningar och stickningar. Besvären avtar successivt och känseln återställs helt eller delvis.
Man kan även få serom (svullnad), det innebär en ansamling med sårvätska i bröstet. Bröstet absorberar denna vätska själv i stor utsträckning men kan även tappas i behov av bröstsköterska.
Man kan få lymfsträngar i armhålan. Strängbildning kan uppstå ca 1-2 veckor efter operation i samband med borttagande av lymfkörtlar i armhålan men kan även bildas senare. De kan uppkomma i armhålan och sträcka sig ända ner till fingrarna men även förekomma i bröstkorgen ner mot magen. Strängar är oftast synliga och kännbara med fingrarna. De är inte farliga och inte heller bestående men kan under en period orsaka stramkänsla samt påverka rörligheten i armen. Man ska töja på strängarna om de uppstår med ett träningsprogram jag fick av henne.
Sen fick jag även ett träningsprogram som jag ska göra varje dag fram till återbesöket (beroende på hur ont jag har förstås) men det är lätta armövningar. Inget ansträngande. Första dagarna ska jag ta smärtstillande regelbundet för att jag lättare ska kunna göra övningarna.
Jag kommer även under återbesöket den 8/1 få träffa sjukgymnast igen.

Fick därefter serverat te, macka och granatäppeldryck.
Därefter var det ju obligatoriska toalettbesöket kvar för att få gå hem. Sköterskan kollade min urinblåsa med bladderscan igen (50 ml) så han kom med ett glas till av granatäpple för att få igång kisseriet. (samt så hade jag ju dropp med). Jag kissade kort därefter och jag kissade blått! (blåfärgen som läkaren sprutade in ska ju komma ut också) :)
Sen var det bara att gå och byta om, sätter på mig Mirabelle Bh:n jag fått från bröstmottagningen som ska sitta på 24 timmar om dygnet i 2 veckor för att minska blödning och svullnad. Skickar då ett sms till sambon, klockan är efter 16 och han hade nog varit lite orolig över hur lång tid det tagit! :) Jag får min port i handen avvecklad och ID-armbandet tas bort och sen är jag fri att gå.
Sambon hämtade upp mig vid entrén och sen åkte vi och köpte MAX. :) Jag var så hungrig! :)

Jag fick ta Alvedon och Ipren när jag kom hem vid 17 och sen även när jag lade mig för natten. Men idag på morgonen så känns det bättre. Det kan komma en smärta inifrån bröstet ibland (antar att de rotat runt där en aning) och det stramar och gör ont i armhålan vid rörelse av armen där de tog bort portvaktskörtlarna. Bröstet är mer svullet idag och blåmärkena har börjat synas men annars mår jag bra.

Det som väntar nu är ett samtal från min kontaktsjuksköterska som ringer idag och kollar läget efter operationen. Sen är det bara att hoppas att allt går komplikationsfritt och att nästa besök blir på onkologmottagningen den 8/1.

Två dagar kvar till operation

-Hur känns det? -Är det nervöst? -Är du orolig?
Detta är några frågor jag fått de senaste dagarna på jobbet och av sambon.
Jag är inte jätte nervös inför operationen. Eller jag ska formulera om mig, det är ju inte varje dag man ligger på ett operationsbord, blir sövd och någon skär i en, så visst finns det en viss oro inför det. Men för själva operationen är jag inte så nervös inför egentligen. Det är det efteråt. Vad kommer jag få för besked sedan när de fått svar från analysen? Det är jag mest orolig för, vilka behandlingar som kommer krävas för att hålla cancern borta.
Kommer det bli strålbehandling och en lång antihormonell behandling på 5-10 år så är det faktiskt okej. Men behövs det Cytostatika så kommer jag nog bryta ihop en aning. Då kommer jag inte bara vara sjuk på insidan utan då kommer det även synas på utsidan.
Jag är ju uppvuxen med en mamma med bröstcancer som fick bl.a Cytostatika. Hon mådde allt utom bra under de perioderna. Blir det lika för mig? Hur dålig blir man av Cytostatika? Väldigt individuellt kan jag tänka mig.
Sen att jag förlorar en del av mitt bröst gör mig inte så mycket. Det är ingen annan som kommer märka av det utom jag och min sambo. Jag kommer ha ont efteråt men inget som väger upp ett kejsarsnitt kan jag tänka mig och det har jag gjort 3 ggr! :)
Men tappar jag allt hår..... Jag är inte fåfäng utav mig, det vet ni som känner mig bäst. Men att tappa håret, ögonbrynen, ögonfransar.... allt som gör mitt utseende till mitt, det skrämmer mig en aning.
Jag är väl bara rädd egentligen för att visa för omvärlden vad jag går igenom. Det går inte att dölja att man är sjuk om man dessutom ser sjuk ut.
Jag kommer ju naturligtvis gå med på alla behandlingar de rekommenderar så att jag en dag kan bli friskförklarad från cancer. Det är det viktigaste.

Har en del ångest att bråka med, det är ju tydligt, sover fortfarande inte optimalt men det har hjälpt en del att gå ner i arbetstid. Jag har ju även en hel del oro för mina flickor, mellersta flickan för hennes psykiska mående och äldsta dottern som åker till USA ensam imorgon en hel månad för att få vara med pojkvännen som pluggar där. Så det känns som att det är väldigt mycket just nu.

Är så glad över att min son ändå, den lilla solstrålen, han mår bra och trivs i skolan, han går i 6:an nu. Igår kom han hem med 4 olika provsvar. A i alla. Han behöver jag inte vara orolig över i alla fall. Det går bra för honom och han har många fina vänner omkring sig. Han har dessutom en helt underbar lärare. Hon hade köpt en present till mig här om dagen som sonen hade med sig hem. En ask med en lapp där det stod: tänkte på dig när jag såg den, Kram. I asken låg ett halsband, en skyddsängel, där 15 kr går till bröstcancerfonden.
Jag blev så rörd av hennes omtanke. Hon bryr sig så mycket om alla. Är så glad att både min mellersta flicka (åk 1-6) och min son (åk 4-6) fått äran att ha henne som fröken.

Lämnar nu detta här med den mysiga känslan av omtanke i hela kroppen. Skriver sen efter operationen, om hur det gått med allt.

Tatuering på tutten.

Idag var det dags att besöka mammografin igen. -Nu ska du få en tatuering på bröstet sa de. Det de gör är att de bläckmarkerar tumören så de ska hitta den på operationen. Så det låter mer än det är, det är bara en liten prick som syns. De sticker in en nål med färg i bröstet under ultraljudsundersökning.

Det gick fort men åter igen blev jag påmind om cancern jag har i mitt bröst.
Känslorna väller över mig emellanåt trots att jag har hoppet uppe för det mesta, men tänk om de hittar spridning i armhålan. Tänk om jag måste operera mig ytterligare och få cellgifter. Tänk om....

Läkaren jag träffade sa ju själv att vi planerar ju för en sektorresektion och Sentinel node men att han kunde ju inte lova mig att det skulle vara klart sen. Det beror på vad analysen säger efter Sentinel node och vad tumören har för karaktär. Trots alla undersökningar jag gjort innan kan det inte garantera att de inte hittar mer. Mikroskopiundersökningen efter operationen är den mest säkra metoden för att få veta.

Jag hade velat göra håret lite fint till jul men sen tänkte jag är det värt att lägga pengar på håret om jag i slutändan måste ta cellgifter och tappa allt hår?
Rädslan finns där hela tiden, det kommer inte kännas bra förrän jag gjort operationen och fått besked om vad de hittade. Har jag tur blir det bara strålbehandling efteråt.
Har jag otur kommer resan bli väldigt lång med flera olika behandlingar och många jobbiga dagar.
Ena stunden är jag helt övertygad om att allt kommer gå bra, andra dagar är jag mindre säker.
Man har en del ångest kan jag lova.

Fakta om bröstcancer i Sverige:

Bröstcancer är först och främst ett tillstånd som drabbar kvinnor, men även män drabbas i sällsynta fall. Varje år får mer än 8000 svenska kvinnor diagnosen. Nästan 1 av 10 kvinnor kommer drabbas av bröstcancer och det är ett tillstånd som har blivit vanligare de senaste 20 åren. 4 av 5 som drabbas är äldre än 50 år.
Arv spelar en roll för risken att utveckla bröstcancer och därför är risken för kvinnor med nära släktingar som har utvecklat bröstcancer också större.

Lyckligtvis är chansen för att sjukdomen behandlas på ett framgångsrikt sätt god, men eftersom tillståndet är så vanligt är det ändå många som dör av sjukdomen. Bröstcancer konkurrerar med lungcancer som att vara den vanligaste cancerdödsorsaken bland kvinnor.
4 av 5 är fortsatt i livet efter 5 år efter diagnosen, men totalt sett kommer en av tre att dö som följd av sjukdomen. Det innebär att i Sverige dör omkring 1500 kvinnor av bröstcancer årligen.
Sjukdomen har en tendens att vara mer aggressiv när den dyker upp hos yngre kvinnor och tyvärr är spridd bröstcancer den vanligaste dödsorsaken bland svenska kvinnor yngre än 65 år.

Cancersjukdom delas in i olika stadier. Vid stadium 1 finns det endast lokala och avgränsade förändringar, medan vid stadium 4 föreligger långt gången cancersjukdom med spridning till andra organ (så kallade fjärrmetastaser). Fjärrspridning från bröstcancer sker främst till lungor och skelett, mer sällan till lever och hjärna. Om cancern har spridit sig till andra organ finns det ändå hjälp att få.

Den vanligaste formen av spridning är att cancern bara har spridit sig till närliggande lymfkörtlar, oftast i armhålan. Den typen av spridning är betydligt mer behandlingsbar än fjärrmetastaser.

Så därför mina kära läsare ta in följande som jag skriver:

Bröstcancer är lättare att behandla ju tidigare den upptäcks. Gå därför på mammografin när du blir kallad, undersök själv dina bröst varje månad och sök läkare om du får något av symtomen nedan. 

Det vanligaste symtomet på bröstcancer är att det känns en ny knöl i bröstet eller armhålan. Knölen är oftast hård och kan antingen ömma eller vara oöm. En diffus ömhet i ena eller båda brösten är sällan tecken på bröstcancer, om det inte samtidigt känns en avvikande knöl i samma område. En mindre vanligt symtom på bröstcancer är att bröstvårtan eller huden på bröstet dras in. En oförklarlig rodnad eller svullnad av bröstet, eller ett sår som inte läker som uppstått utan att man skadat sig, kan också vara tecken på bröstcancer. Detta gäller också blodig, brunaktig eller genomskinlig vattnig vätska som kommer spontant ur bröstvårtan. 

Ring bröstmottagningen om du är minsta tveksam. Remiss behövs ej för att få tid för undersökning där. Jag skriver som sagt om detta dagligen och av alla kvinnor som söker till bröstmottagningen så är det större andel kvinnor som går därifrån lättade för positiva besked. Med det menar jag att var hellre försiktig än att vänta för länge. 

Operationsdagen nu planerad

Idag var jag till bröstmottagningen med min sambo och min äldsta dotter. Vi hade tid klockan 13. Fick vänta i ett rum ett tag innan läkaren äntligen kom. Jag kände väl igen både läkaren och kontaktsköterskan.
Läkaren informerade mig om att jag har cancer och eftersom jag egentligen inte har någon ärftlighet av bröstcancer så behöver vi bara göra en bröstbevarande kirurgi, det tar alltså en liten tårtbit av bröstet och sen blir det strålbehandling efteråt.
Jag frågade då om att ta bort hela bröstet om det var säkrare. Han informerade mig då att en bröstbevarande operation (Sektorresektion) + strålbehandling är lika säker som en operation där man tar hela bröstet (mastektomi). När han informerade mig att läkningsprocessen är längre med mastektomi än med sektorresektion, + att sektorresektion åker man hem samma dag och med mastektomi då blir man kvar över natten, så bestämde jag mig för sektorresektion.

Operationen kommer äga rum måndagen den 16/12.

Han kände sedan på brösten, gjorde en klinisk undersökning och bedömde att de måste märka ut tumören för även han tyckte att tumören var svår att känna. Så de kommer ringa mig från mammografin nån dag här innan operationen så jag kan komma dit och få som en liten tatuering som märker ut tumören så kirurgen som ska operera mig vet var den finns. Detta gör de via ultraljud.

På operationsdagen kommer jag få gå till nuklearmedicin på morgonen. Jag kommer genomgå en scintigrafiröntgen där en liten mängd radioaktiv isotop sprutas in vid tumören i bröstet, därmed kartläggs lymfdränaget från bröstet. Vanligtvis finns det 1-2 st lymfkörtlar men ibland upp till 4 st.
Denna lymfröntgen säger inget om portvaktskörtlarna är friska eller sjuka utan hjälper enbart med att lokalisera dessa. Denna undersökning kan ta flera timmar. Operationen kommer då läggas efter lunch, och jag ska vara fastande sen klockan 00:00. Vad roligt....

Operationen görs under narkos och då sprutas blå färg under huden ovanför tumören i bröstet. Denna färg följer lymfbanorna ut till portvaktskörtlarna. Isotopen tillsammans med blåfärgen gör att de lättare kan hitta lymfkörtlarna under operationen. Lymfkörtlarna skickas sedan på analys.

Vid återbesöket efter operationen får jag veta om det finns någon spridning.
Jag kommer även få veta hur tumören ser ut efter mikroskopundersökningen, hur pass aggressiv den är osv och beroende på det så får jag veta hur behandlingen kommer se ut. Räcker det med enbart strålbehandling, måste jag ta antihormonell behandling, och krävs det Cytostatika (cellgifter)? 

Hur känns det nu?
Jag tycker det känns bra. En liten lättnad trots att det finns några frågetecken kvar men dessa kan vi ändå inte få svar på förrän efter operationen. Det får vi ta itu med då. Nu vet jag när operationen kommer äga rum och jag har fått sjukskrivning på 50% fram till operationen p g a att jag sover så dåligt.

Jag fick med mig info-blad/broschyrer från bröstföreningen Maria här i Gävleborgslän som jag ska kolla igenom. Såg att de hade en hel del olika träffar/föreläsningar för oss med bröstcancer. Både feelgood-weekend i Högbo, yoga, SPA, träning med PT, vattengympa, caféträffar m.m till väldigt bra priser och så får man träffa andra som har/haft cancer. Kanske man ska bli medlem?

Konferensens beslut om operationen

Specialisterna hade en MDK i onsdags och de tittade på MR-undersökningen jag gjort och det de ser är bara en ductal mucinös invasiv cancer på 16 mm. (Ja jag vet, de sa först 13 mm men nu är den tydligen 16 mm).
De rekommenderar sektorresektion (bröstbevarande kirurgi) samt Sentinel node (portvaktskörteln i armhålan tas bort och skickas för analys).
Det jag mest är orolig för vid bröstbevarande kirurgi, alltså att de bara tar en tårtbit av bröstet, är om risken för recidiv (återfall) är större. Detta är något jag måste diskutera med läkaren på måndag och se vad han säger. Minskar risken för återfall om jag tar bort bröstet helt (mastektomi) så vill jag nog göra det.

Det här är vad jag fick fram från cancercentrum.se:

Bröstbevarande kirurgi följt av strålbehandling mot kvarvarande bröstvävnad är en säker kirurgisk behandlingsmetod och resulterar i samma överlevnad som mastektomi, men med en högre risk för lokalt återfall.

Vad händer nu?
Jag har ett besök bokat på måndag 2/12 med läkare och kontaktsjuksköterska. Jag kommer ha min sambo med mig då man ska ha en anhörig med sig. Min äldsta dotter vill också vara med så hon kommer nog också delta. Hon springer ifrån jobbet en stund bara.
Då kommer vi planera operationen och jag kommer få ett datum för operationen.
Sen efter operationen är gjord har specialisterna återigen en MDK för att diskutera analysen av tumören och portvaktskörteln från operationen och komma överens om efterbehandlingen.
Jag kommer få ett återbesök där de kontrollerar operationssåret samt så får jag information om vilken behandling som rekommenderats på konferensen. Om efterbehandling behövs så kommer onkologen ta över.
Allt detta vet jag för att jag jobbar på kirurgen och skriver om bröstcancerpatienter så jag vet rutinen.

Hur mår jag annars?
Jag har svårt att sova så jag är jätte trött. Jag försöker arbeta så gott jag kan och det är väl tur i oturen att jag fortfarande går på sjukskrivning p g a min diskförskjutning i nacken. Men jag jobbar ju 75% nu så det är väldigt jobbigt att orka och hålla koncentrationen. Dessutom skriver jag om bröstcancer hela dagarna så det gör ju knappast att jag får tänka på annat utan jag är hela tiden medveten om min egen cancer.
Jag ska ju börja jobba 100% nästa vecka är planen sen innan. Jag har längtat efter den här dagen, då allt skulle bli normalt igen, jag skulle äntligen slippa vara sjukskriven och jag skulle äntligen få en normal lön igen. Jag har kämpat i över ett år med detta, nervsmärtan som förlamat armar och händer så jag blivit ett sittande kolli. (Gått upp 9 kg under detta år!). Jag har inte ens kunnat gå ut på promenader, jag har inte kunnat hjälpa till med hushållssysslorna här hemma, jag har varit tvungen att ha någon med mig varje gång jag skulle handla för att jag inte kunde bära. Allt det har blivit mycket bättre nu och jag har sett fram emot den dagen jag skulle gå från sjukskrivning till heltid och äntligen känna att denna hemska tid var över. Jag hade t.o.m skaffat mig träningskort på Plan 13 (gym på sjukhuset) en veckan innan beskedet kom.
Beskedet om att jag fått bröstcancer. Ingenting är normalt längre.

Minnen av mamma och min uppväxt har blivit påmint så klart. Många minnen av den tiden cirkulerar runt mig hela tiden och tyvärr minns man de jobbigaste tydligast. Mamma fick precis som jag en cancertumör i vänster bröst. De tog bort hela bröstet och sen fick hon strålbehandling. Men sen upptäckte de återfall och det hade spridit sig till skelettet i ryggraden. Mamma var så sjuk ibland, åkte in till sjukhuset flera ggr med ambulans. På slutet de sista två åren minns jag henne som mest mamman som låg i sin säng och mådde dåligt efter alla behandlingar hon fick. Jag sprang upp till hennes sovrum varje dag efter skolan där vi kunde ligga i timmar och bara prata hon och jag. Hon var min bästa vän. Det är 26 år sedan nu. Men de minnena är starkast. Hon och jag mot världen.
Precis som jag brukar säga till min äldsta dotter, du och jag mot världen. Hon och jag har fått vara med om en del också. Vi förlorade hennes pappa i en olycka när hon skulle fylla 2 år. Så vi var ensamma en tid där hon och jag och vi kämpade för att hålla oss ovanför vattenytan under en lång tid.

Jag såg en text när jag googlade tatueringar för en tid sedan och de orden satte sig och jag tänker på det ofta. Jag tänker avsluta detta inlägg med dessa.

I was given this Life because I´m strong enough to handle it. 

Kallelse till bröstmottagningen

Idag var jag på magnetkameraundersökning. Jag har gjort magnetkamera tidigare vid två tillfällen, utredningen angående mitt hörselskadade öra (MR-hjärna) och utredningen angående min diskförskjutning i nacken (MR-halsrygg). Men ingen var som denna. Dessutom skulle jag ha kontrast intravenöst under tiden i vänster arm. Kontrastmedel gör att förändringar syns tydligare.
Jag låg på mage med ansiktet ner i ett hål (som på ett massagebord) och brösten hade också egna hål som skulle passas in på millimetern. Det jobbigaste jag tycker med MR är att man måste ligga helt still. Jag var tvungen att ligga still i över 30 min, tillslut blir man så fokuserad på andningen och man undrar hur still man egentligen ligger för man andas så djup och ibland så fort. Men de sa att jag legat still och att de fick bra bilder. Så det är väl bra då!

När jag kommer hem ligger en kallelse till bröstmottagningen i brevlådan. På måndag 2/12 ska jag dit och träffa läkare och kontaktsjuksköterska för operationsplanering. Snart är väntan över och jag får äntligen veta hur framtiden kommer se ut.

29/10 Gick på årliga mammografin.
4/11 Fick ny kallelse till mammografin om en kompletterande utredning.
12/11 Mammografi, ultraljud och biopsier.
20/11 MDK och besked.
25/11 MR-bröst.
27/11 MDK
2/12 Besök på bröstmottagningen för planering av operation.

Det är väldigt jobbigt på jobbet just nu då de planerar in veckorna hur schemat ska se ut och jag kan bara ta en dag i taget. Schema för julen, kommer jag kunna jobba, är jag sjukskriven eller jobbar jag deltid?
Jag hade erbjudit mig innan detta att lära mig arkivet och receptionen då min dotter åker till USA i december och blir borta en månad. Så jag har varit min dotters lärling i några veckor men nu måste de ha en backup-plan för vi vet inte hur det kommer se ut för mig framöver.
MDK på onsdag och den skrivs senast på torsdagmorgon. Så sen borde jag kunna gå in och läsa min journal på 1177 och få veta planen de har för mig. 
Snart, snart är väntan över. Väntan har varit värst. Så fort man får beskedet cancer så vill man bara få bort det.
Ta mitt bröst, jag vill inte ha det längre!

Tid för MR

Igår var jag hemma från jobbet. Känslorna gick upp och ner hela tiden. Försökte sysselsätta mig att titta på serier jag annars tycker är roliga men tankarna flög ju iväg hela tiden. Hur ska man kunna bete sig normalt efter att man fått veta att man har cancer? Hur ska man bete sig bland folk? Sätter jag upp masken igen och låtsas som att allt är bra?

Min chef pratade med mig igår. Hon är väldigt snäll och känner med mig så mycket. Jag bad henne att berätta för mina kollegor så jag slipper göra det när jag kommer tillbaka. Hon förstod och sa att hon skulle samla ihop alla på en gång.
Jag har sedan dess fått flera fina meddelanden från kollegor. De är underbara.

Jag var mest orolig för min mellersta flicka när jag skulle berätta om min bröstcancer för hon har egna problem som vi handskas med dagligen, hon går på BUP för ångest och social fobi. För ett år sedan hade hon även självskadebeteende. Halva årskurs 8 var hon hemma från skolan p g a depression. Hon fick medicin för sin ångest. Hon fick anpassad skolgång när hon skulle börja 9:an, det gick bra första veckorna men nu går hon inte i skolan alls och vi kommer snart ha ett SIP-möte med BUP och skolan.
Men trots detta så verkar hon ha tagit detta med cancern "bra". Hon berättade igår att vi är starka tillsammans och att vi kommer att gå igenom detta tillsammans och vi kommer att klara det. Jag blev så rörd. Så otroligt fina och kloka ord. Det gav mig ett lugn och jag fick helt plötsligt lättare att andas igen.

Jag berättade för min syster. En svår uppgift att göra men nödvändig. Vi har under vår uppväxt levt med en cancersjuk mamma (i 10 år) och jag tog hand om min lillasyster under den här tiden (mamma och pappa var skilda). När mamma dog hade vi bara varandra att ty oss till (jag 17 år och hon 13 år) och vi har sedan dess väldigt starka band till varandra.
Hon är helt underbar och vill vara med mig på denna resa och gå med mig hela vägen. Jag vet att detta besked var jobbigt för henne med vår bakgrund och jag är så tacksam över att ha henne i mitt liv.

Igår ringde de från röntgen. De sa att de fått remiss från bröstmottagningen och de vela boka in en tid för magnetkameraundersökning på måndag 25/11 klockan 14.
Det går väldigt fort och det är jag tacksam över. Men dessa SVF-flöden ska ju gå snabbt, Jag antar att de kommer ta upp mig på MDK på onsdag för planläggning av min behandling och sen kommer jag få besked. Det känns bra.

SVF: Standardiserat vårdförlopp. När det är misstanke om cancer så skrivs en SVF-remiss. Syftet är att korta ner väntetiderna i cancervården och göra den mer jämlik. Det ska finnas tider avsatta till de undersökningar som behöver göras.

Beskedet

Ja vad ska jag skriva? Jag har CANCER.
Jag fick besked via telefon av mammografiläkare där han sa att den ena förändringen de trott varit en cysta var ett fibroadenom (benign tumör) på 16 mm. Helt ofarlig. Men den andra förändringen visade sig ha cancerceller i sig och är 13 mm stor. Planen nu är kartläggning med MR (magnetkamera) och sedan kommer jag tas upp igen på MDK (multidisciplinär konferens). Remiss till bröstmottagningen (kirurgen) kommer också att skrivas då de kommer ta över mitt fall.
Jag kommer bli kontaktad inom kort när jag fått tid för MR.

Jag satt där med min äldsta dotter och vi diskuterade detta fram och tillbaka, de har hittat den tidigt, det här kommer gå bra, det kommer nog inte krävas så mycket behandlingar m.m. Samtidigt var jag helt tom inom mig.
Jag ringde min sambo som väntade på mitt samtal, han var på arbetet. Hörde hans oro i rösten men även han talade om för mig att detta kommer att gå bra. Men hur berättar vi det för resten av barnen?

Jag åker hem tillsammans med äldsta dottern, vi var hemma hos henne först. På vägen hem i bilen börjar tårarna rinna helt okontrollerat och när vi kommer fram så står vi på parkeringen jag och min dotter och kramas tills jag fått gråta ut. Min dotter är bara bäst.

Vi avvaktar lite sedan när vi kommer in, vi gör iordning något att äta och sätter oss ner tillsammans i soffan. Då berättar jag att jag har fått bröstcancer. Båda barnen börjar gråta och sonen sätter sig och kramas med mig och mina döttrar sitter tillsammans och kramas.
Jag berättar att jag kommer klara detta, de kommer ta bort cancern och kanske jag kommer få nån behandling efteråt som strålning men det kommer gå bra. Jag tog upp svärmor som opererat bort sitt bröst för att hon hade fått cancer och hon är frisk och välmående idag. Då lugnade barnen ner sig och blev övertygade om att det kommer även gå bra för mamma.

Men sen vela jag ju läsa vad de skrivit i MDK-anteckningen. Jag vet att min vän på jobbet skrivit den men den fanns inte tillgänglig först på 1177. Det var först nu på morgonen när jag klev upp (efter en orolig natt) som jag kunde läsa den.
Där står det svart på vitt att jag har en 12 mm stor förändring belägen 6 cm klockan 12 där biopsi visar ductal mucinös invasiv cancer, ER 100%, PR 100%, HER2 1+ och Ki-67 3%.

Och vad betyder detta....
Ductal: cancer i mjölkgångarna i bröstet.
Mucinös: Bröstcancer som utgår från andra vävnadstyper, mer sällsynt.
Invasiv: Cancertumören växer igenom mjölkgångens vägg ut i fettväven eller bindväven i bröstet.
PR: progesteronreceptor: hormonkänslig, tumören är beroende av progresteron. Ett värde större än 10% anger att man kan använda antihormonellbehandling.
ER: östrogenreceptor: hormonkänslig, tumören är beroende av det kvinnliga könshormonet östrogen för att kunna växa. Behandlas med läkemedel Tamoxifen som blockerar effekten av östrogen. Biverkning klimakteriebesvär.
HER2: (0-1 negativt, 2-3 positivt) cancercellerna har extra mycket av ett protein som heter HER2 och gör att cancertumören kan växa fortare. Behandling: operation, strålbehandling, Cytostatika (cellgiftsbehandling) och målinriktad behandling med antikroppar.
Ki-67: Tillväxttakt.

Vad betyder det här för mig? Ja efter att jag läst på lite så beroende på vad de hittar på MR (gud förbjude spridning) så kommer jag förmodligen få operera bort mitt bröst eller del av, strålbehandlas och få en antihormonell behandling som ger mig klimakteriebesvär.

Hur känner jag för detta? Jorden slutade precis att snurra.

Innan beskedet

Jag har sedan jag var 30 år gått på årliga mammografier för att min mamma dog ung i bröstcancer, endast 37 år gammal. Jag har gjort genetisk utredning som visade endast 17% ärftlighet vilket inte är mycket alls så därför var endast årliga mammografikontroller det som behövdes.

Jag ska vara ärlig, jag har sedan jag gick om mammas ålder på 37 år blundat för att sjukdomen verkligen kan drabba mig. Innan var jag mer orolig men ju äldre jag blivit ju säkrare har jag känt mig.
Idag är jag 43 år och har ett liv jag är nöjd med, lever ihop med min sambo som varit min kärlek i 17 år. Jag har tre barn, äldsta dottern fyller 20 år i december, mellersta flickan är 15 år och yngsta sonen är 12 år.

Så var det dags för den årliga mammografikontrollen 29 oktober. Jag är inte alls orolig. Jag jobbar på kirurgmottagningen så jag springer bara ifrån en stund, fick komma in direkt och allt gick på 10 min, sen var jag tillbaka vid mitt skrivbord igen.

En vecka senare får jag en ny kallelse till mammografin där det står att de måste göra kompletterande undersökningar. Det betyder fler mammografibilder, ultraljud och klinisk undersökning av läkare.
Nu började jag bli orolig, detta har aldrig hänt mig. Jag fick tid den 12/11, en vecka senare. Den veckan var jätte lång och jag börjar sova dåligt på nätterna.
Jag började känna efter i brösten mer ordentligt om jag kunde känna något, men hittar ingen knöl. Känner dock en ömhet i vänster bröst men ömhet brukar sällan vara tumörer, det brukar oftast bara vara hormonellt. Jag är medicinsk sekreterare på kirurgen och jag skriver bl.a om bröstcancer dagligen så jag har skrivit om det mesta.

En vecka gick till slut och det var dags att gå dit igen. Hade tid redan klockan 7 på morgonen, vilken tur då hinner jag innan jag skulle börja jobba. När jag kommer dit är jag första patienten för dagen och det står 4 sköterskor där och tar emot mig.
Jag anmäler mig till en sköterska i receptionen och sedan får jag följa med en annan in till mammografiapparaten och klä av mig på överkroppen. Upprepa mitt personnr som vanligt och sen säger hon att de vill ha fler bilder på vänster bröst (förstod det!).

När det var klart fick jag följa med en annan sköterska in på rummet där ultraljudsapparaten finns. Klä av mig igen, upprepa mitt personnr och lägga mig på en brits. -Vänta här läkaren kommer snart säger hon. Där ligger jag med 1000 frågor och största frågan är HAR JAG CANCER? Gråten stockar sig i halsen men jag håller tårarna borta.
Läkaren Eva kommer in med sköterskan efter sig. Hon börjar med att palpera (känna på) brösten sen utför hon ultraljud i olika liggande ställningar. Hon börjar fråga mig om ärftlighet, -Du har ärftlighet i familjen eller hur? Jag berättar om mamma. Efter fler frågor från läkaren så har jag berättat om genetiska utredningen och allt jag vet kring mamma. Hon beklagade att jag varit så ung när min mamma dog. Själv kunde jag bara tänka på -Hittar du något där eller inte? Naturligtvis sa jag inget.
Hon börjar mäta där på ultraljudsskärmen, precis som de gör när man gör sitt ultraljud vid graviditet och de mäter fostret.
Sen får jag veta att hon hittat TVÅ förändringar i mitt vänstra bröst. Hon tror den ena är en cysta så hon vill försöka se om de kan tömma den med finnål. Men det funkade naturligtvis inte så det blir biopsitagning istället precis som med den andra förändringen. 4 st core-biopsier, de bedövar området och sticker in långa nålar i bröstet och sen smäller det till, som en lekpistol. Den tar små bitar av förändringen och skickas till patologen för analys.

Jag får inte veta något mer än att jag ska tas upp på deras nästa MDK 20/11. MDK betyder multidisciplinär konferens och de som deltar är specialister från mammografin, patologen, kirurgen och onkologen. Kontaktsjuksköterskor är också med på plats. Där tar de upp alla patienter som de misstänker eller har cancer. Patologen som analyserat proverna har ett svar redo på dessa möten om det är malignt eller inte och om malignitet vilken sort och utefter det så rekommenderar specialisterna en behandlingsplan för patienten utefter deras anamnes.

Jag är jätte nervös och orolig. Jag har  ju fått vänta en vecka till efter jag varit på mammografin senast och har knappt sovit något. Jag har jobbat som vanligt och det har varit svårt. Sätta på en mask och lura alla att man mår bra trots att gråten inte är långt borta och tankarna vandrar iväg hela tiden.  Tröttheten gör en otroligt seg också.
Jag har berättat det för min närmaste vän på jobbet och min chef. Var ju liksom lite tvungen då jag ska tas upp på MDK och kirurgen är med och någon av mina kollegor kommer skriva i min journal. Jag och min chef bestämde att min vän ska skriva mitt diktat så inga fler måste bli inblandade ännu.

Jag var tvungen att berätta för min äldsta dotter då hon jobbar på kirurgen i arkivet och tar emot all post, MDK-listor, remisser, provsvar....jag vela inte att hon skulle få veta genom ett papper.
Det var så svårt att berätta för henne. Hur berättar man det för sina barn? -Jag är under utredning för bröstcancer. (!?)
Hon blev ju väldigt ledsen förstås men det har samtidigt varit skönt att hon vet för jag har varit tvungen att ljuga för henne så många ggr under de här veckorna, små nödlögner men lika jobbiga för det eftersom vi jobbar ihop.

Imorgon får jag besked. MDK är klockan 13:00 och 14:45 ska jag ringa läkaren på mammografin och få svar. Min dotter har tagit ledigt efter klockan 14 så hon ska kunna vara med mig vid beskedet. Hon har varit ett stort stöd för mig sen jag berättade.
Jag hoppas verkligen att denna resa slutar här och att jag inte behöver denna blogg.