I torsdags började jag få en rejäl svullnad under armhålan där jag opererats. På fredagen ringde jag bröstmottagningen mest för att få råd då svullnaden inte blivit bättre, snarare större och omläggningen hade nu lossnat pga svullnaden. Min kontaktsjuksköterska vela att jag skulle komma in så hon fick titta och kanske tappa ur lite sårvätska om det behövdes.
Jag kunde ju inte köra bil pga svullnaden och smärtan så jag valde att ta buss. Helt fel dag att åka buss på märkte jag, 20 december, sista skoldagen innan jullov för ungdomarna, alla slutade tidigt och alla skulle ta bussen! Dessutom var det ett större kaos inne i stan med spärrdragningar och julrusch. Så jag som var ute i god tid höll på att komma försent!
Men äntligen där så vela min kontaktsjuksköterska tappa sårvätskan jag hade under armen. Det kom inte mycket alls, en matsked ungefär. Så hon tipsade om att vika en handduk och lägga under armen och stoppa ner den i bh:n som en kompression liksom, så ska svullnaden försvinna så småningom.
Min sambo hämtade mig sen på sjukhuset efter jobbet och sedan dess har jag haft lite jobbigt med denna svullnad och smärta. Det har varit svårt att ha armen neråt längs med kroppen. Sitter alltid med en kudde under armen så det blir distans från kroppen. Det har blivit lite bättre idag, lördag, men det börjar göra mer ont nu. Tror det börjar läka.
Känseln i armhålan är obefintlig, men det visste jag ju kunde hända, nervpåverkan. Det kommer väl tillbaka så småningom. Kan ju säga att efter tre kejsarsnitt har jag fortfarande nervpåverkan längst med ärret på magen och har mindre känsel där. Det är inte hela världen om det inte skulle komma tillbaka helt.
Har även känningar av stramhetskänsla i armen, det gör ont när jag rör armen ända ner till armvecket. Betyder detta att jag fått lymfsträngar i armhålan? Det är inget som är synligt för ögat än. Jag som varit så noga med övningarna varje dag för att undvika alla symtom. Av de tre symtom man kan få så har jag fått alla tre, är inte det typiskt mig. Inget ska vara enkelt och smärtfritt.
Jag fick veta i grupp på FB att när man fått cancer får man inte ge blod. Många tror det beror på risken för eventuella cancerceller i blodet men när jag läst på om det så hittar jag information om att detta är för att ens egna kropp inte ska påverkas och riskera återfall.
Donera organ fick jag höra att man inte heller kan efter man har cancer men efter att ha letat efter information kring detta så hittade jag detta på 1177: Personer med elakartad tumörsjukdom kan oftast inte bli donatorer men om du är behandlad och tumörfri sedan många år kan organ och vävnader användas.
Det känns som att rädslan för återfall alltid kommer finnas där. När alla runt om en tycker att faran är över och allt är tillbaka i den normala vardagen så ska man glömma och gå vidare som om inget hänt. Tror ingen människa som genomgått cancer någonsin kan återgå till det normala igen. Rädslan finns där för alltid. Livet förändrades så fort man fick cancerdiagnosen. Man lever, men med en vetskap om att livet snabbt kan vända. Man borde leva som om denna dag var den sista, men hur många kan göra det utan att vardagens måsten tränger på?
Jag har bestämt mig att när mina behandlingar är klara så ska jag tatuera in den där texten jag skrev i ett inlägg tidigare tillsammans med ett rosa band. Det betyder så mycket mer än bara min kamp mot cancer, det är alla kamper jag haft hittills i livet och de kommande kamper jag kommer att genomgå framöver.
I was given this life because I´m strong enough to handle it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar