-Hur känns det? -Är det nervöst? -Är du orolig?
Detta är några frågor jag fått de senaste dagarna på jobbet och av sambon.
Jag är inte jätte nervös inför operationen. Eller jag ska formulera om mig, det är ju inte varje dag man ligger på ett operationsbord, blir sövd och någon skär i en, så visst finns det en viss oro inför det. Men för själva operationen är jag inte så nervös inför egentligen. Det är det efteråt. Vad kommer jag få för besked sedan när de fått svar från analysen? Det är jag mest orolig för, vilka behandlingar som kommer krävas för att hålla cancern borta.
Kommer det bli strålbehandling och en lång antihormonell behandling på 5-10 år så är det faktiskt okej. Men behövs det Cytostatika så kommer jag nog bryta ihop en aning. Då kommer jag inte bara vara sjuk på insidan utan då kommer det även synas på utsidan.
Jag är ju uppvuxen med en mamma med bröstcancer som fick bl.a Cytostatika. Hon mådde allt utom bra under de perioderna. Blir det lika för mig? Hur dålig blir man av Cytostatika? Väldigt individuellt kan jag tänka mig.
Sen att jag förlorar en del av mitt bröst gör mig inte så mycket. Det är ingen annan som kommer märka av det utom jag och min sambo. Jag kommer ha ont efteråt men inget som väger upp ett kejsarsnitt kan jag tänka mig och det har jag gjort 3 ggr! :)
Men tappar jag allt hår..... Jag är inte fåfäng utav mig, det vet ni som känner mig bäst. Men att tappa håret, ögonbrynen, ögonfransar.... allt som gör mitt utseende till mitt, det skrämmer mig en aning.
Jag är väl bara rädd egentligen för att visa för omvärlden vad jag går igenom. Det går inte att dölja att man är sjuk om man dessutom ser sjuk ut.
Jag kommer ju naturligtvis gå med på alla behandlingar de rekommenderar så att jag en dag kan bli friskförklarad från cancer. Det är det viktigaste.
Har en del ångest att bråka med, det är ju tydligt, sover fortfarande inte optimalt men det har hjälpt en del att gå ner i arbetstid. Jag har ju även en hel del oro för mina flickor, mellersta flickan för hennes psykiska mående och äldsta dottern som åker till USA ensam imorgon en hel månad för att få vara med pojkvännen som pluggar där. Så det känns som att det är väldigt mycket just nu.
Är så glad över att min son ändå, den lilla solstrålen, han mår bra och trivs i skolan, han går i 6:an nu. Igår kom han hem med 4 olika provsvar. A i alla. Han behöver jag inte vara orolig över i alla fall. Det går bra för honom och han har många fina vänner omkring sig. Han har dessutom en helt underbar lärare. Hon hade köpt en present till mig här om dagen som sonen hade med sig hem. En ask med en lapp där det stod: tänkte på dig när jag såg den, Kram. I asken låg ett halsband, en skyddsängel, där 15 kr går till bröstcancerfonden.
Jag blev så rörd av hennes omtanke. Hon bryr sig så mycket om alla. Är så glad att både min mellersta flicka (åk 1-6) och min son (åk 4-6) fått äran att ha henne som fröken.
Lämnar nu detta här med den mysiga känslan av omtanke i hela kroppen. Skriver sen efter operationen, om hur det gått med allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar