Innan beskedet

Jag har sedan jag var 30 år gått på årliga mammografier för att min mamma dog ung i bröstcancer, endast 37 år gammal. Jag har gjort genetisk utredning som visade endast 17% ärftlighet vilket inte är mycket alls så därför var endast årliga mammografikontroller det som behövdes.

Jag ska vara ärlig, jag har sedan jag gick om mammas ålder på 37 år blundat för att sjukdomen verkligen kan drabba mig. Innan var jag mer orolig men ju äldre jag blivit ju säkrare har jag känt mig.
Idag är jag 43 år och har ett liv jag är nöjd med, lever ihop med min sambo som varit min kärlek i 17 år. Jag har tre barn, äldsta dottern fyller 20 år i december, mellersta flickan är 15 år och yngsta sonen är 12 år.

Så var det dags för den årliga mammografikontrollen 29 oktober. Jag är inte alls orolig. Jag jobbar på kirurgmottagningen så jag springer bara ifrån en stund, fick komma in direkt och allt gick på 10 min, sen var jag tillbaka vid mitt skrivbord igen.

En vecka senare får jag en ny kallelse till mammografin där det står att de måste göra kompletterande undersökningar. Det betyder fler mammografibilder, ultraljud och klinisk undersökning av läkare.
Nu började jag bli orolig, detta har aldrig hänt mig. Jag fick tid den 12/11, en vecka senare. Den veckan var jätte lång och jag börjar sova dåligt på nätterna.
Jag började känna efter i brösten mer ordentligt om jag kunde känna något, men hittar ingen knöl. Känner dock en ömhet i vänster bröst men ömhet brukar sällan vara tumörer, det brukar oftast bara vara hormonellt. Jag är medicinsk sekreterare på kirurgen och jag skriver bl.a om bröstcancer dagligen så jag har skrivit om det mesta.

En vecka gick till slut och det var dags att gå dit igen. Hade tid redan klockan 7 på morgonen, vilken tur då hinner jag innan jag skulle börja jobba. När jag kommer dit är jag första patienten för dagen och det står 4 sköterskor där och tar emot mig.
Jag anmäler mig till en sköterska i receptionen och sedan får jag följa med en annan in till mammografiapparaten och klä av mig på överkroppen. Upprepa mitt personnr som vanligt och sen säger hon att de vill ha fler bilder på vänster bröst (förstod det!).

När det var klart fick jag följa med en annan sköterska in på rummet där ultraljudsapparaten finns. Klä av mig igen, upprepa mitt personnr och lägga mig på en brits. -Vänta här läkaren kommer snart säger hon. Där ligger jag med 1000 frågor och största frågan är HAR JAG CANCER? Gråten stockar sig i halsen men jag håller tårarna borta.
Läkaren Eva kommer in med sköterskan efter sig. Hon börjar med att palpera (känna på) brösten sen utför hon ultraljud i olika liggande ställningar. Hon börjar fråga mig om ärftlighet, -Du har ärftlighet i familjen eller hur? Jag berättar om mamma. Efter fler frågor från läkaren så har jag berättat om genetiska utredningen och allt jag vet kring mamma. Hon beklagade att jag varit så ung när min mamma dog. Själv kunde jag bara tänka på -Hittar du något där eller inte? Naturligtvis sa jag inget.
Hon börjar mäta där på ultraljudsskärmen, precis som de gör när man gör sitt ultraljud vid graviditet och de mäter fostret.
Sen får jag veta att hon hittat TVÅ förändringar i mitt vänstra bröst. Hon tror den ena är en cysta så hon vill försöka se om de kan tömma den med finnål. Men det funkade naturligtvis inte så det blir biopsitagning istället precis som med den andra förändringen. 4 st core-biopsier, de bedövar området och sticker in långa nålar i bröstet och sen smäller det till, som en lekpistol. Den tar små bitar av förändringen och skickas till patologen för analys.

Jag får inte veta något mer än att jag ska tas upp på deras nästa MDK 20/11. MDK betyder multidisciplinär konferens och de som deltar är specialister från mammografin, patologen, kirurgen och onkologen. Kontaktsjuksköterskor är också med på plats. Där tar de upp alla patienter som de misstänker eller har cancer. Patologen som analyserat proverna har ett svar redo på dessa möten om det är malignt eller inte och om malignitet vilken sort och utefter det så rekommenderar specialisterna en behandlingsplan för patienten utefter deras anamnes.

Jag är jätte nervös och orolig. Jag har  ju fått vänta en vecka till efter jag varit på mammografin senast och har knappt sovit något. Jag har jobbat som vanligt och det har varit svårt. Sätta på en mask och lura alla att man mår bra trots att gråten inte är långt borta och tankarna vandrar iväg hela tiden.  Tröttheten gör en otroligt seg också.
Jag har berättat det för min närmaste vän på jobbet och min chef. Var ju liksom lite tvungen då jag ska tas upp på MDK och kirurgen är med och någon av mina kollegor kommer skriva i min journal. Jag och min chef bestämde att min vän ska skriva mitt diktat så inga fler måste bli inblandade ännu.

Jag var tvungen att berätta för min äldsta dotter då hon jobbar på kirurgen i arkivet och tar emot all post, MDK-listor, remisser, provsvar....jag vela inte att hon skulle få veta genom ett papper.
Det var så svårt att berätta för henne. Hur berättar man det för sina barn? -Jag är under utredning för bröstcancer. (!?)
Hon blev ju väldigt ledsen förstås men det har samtidigt varit skönt att hon vet för jag har varit tvungen att ljuga för henne så många ggr under de här veckorna, små nödlögner men lika jobbiga för det eftersom vi jobbar ihop.

Imorgon får jag besked. MDK är klockan 13:00 och 14:45 ska jag ringa läkaren på mammografin och få svar. Min dotter har tagit ledigt efter klockan 14 så hon ska kunna vara med mig vid beskedet. Hon har varit ett stort stöd för mig sen jag berättade.
Jag hoppas verkligen att denna resa slutar här och att jag inte behöver denna blogg.