Specialisterna hade en MDK i onsdags och de tittade på MR-undersökningen jag gjort och det de ser är bara en ductal mucinös invasiv cancer på 16 mm. (Ja jag vet, de sa först 13 mm men nu är den tydligen 16 mm).
De rekommenderar sektorresektion (bröstbevarande kirurgi) samt Sentinel node (portvaktskörteln i armhålan tas bort och skickas för analys).
Det jag mest är orolig för vid bröstbevarande kirurgi, alltså att de bara tar en tårtbit av bröstet, är om risken för recidiv (återfall) är större. Detta är något jag måste diskutera med läkaren på måndag och se vad han säger. Minskar risken för återfall om jag tar bort bröstet helt (mastektomi) så vill jag nog göra det.
Det här är vad jag fick fram från cancercentrum.se:
Bröstbevarande kirurgi följt av strålbehandling mot kvarvarande bröstvävnad är en säker kirurgisk behandlingsmetod och resulterar i samma överlevnad som mastektomi, men med en högre risk för lokalt återfall.
Vad händer nu?
Jag har ett besök bokat på måndag 2/12 med läkare och kontaktsjuksköterska. Jag kommer ha min sambo med mig då man ska ha en anhörig med sig. Min äldsta dotter vill också vara med så hon kommer nog också delta. Hon springer ifrån jobbet en stund bara.
Då kommer vi planera operationen och jag kommer få ett datum för operationen.
Sen efter operationen är gjord har specialisterna återigen en MDK för att diskutera analysen av tumören och portvaktskörteln från operationen och komma överens om efterbehandlingen.
Jag kommer få ett återbesök där de kontrollerar operationssåret samt så får jag information om vilken behandling som rekommenderats på konferensen. Om efterbehandling behövs så kommer onkologen ta över.
Allt detta vet jag för att jag jobbar på kirurgen och skriver om bröstcancerpatienter så jag vet rutinen.
Hur mår jag annars?
Jag har svårt att sova så jag är jätte trött. Jag försöker arbeta så gott jag kan och det är väl tur i oturen att jag fortfarande går på sjukskrivning p g a min diskförskjutning i nacken. Men jag jobbar ju 75% nu så det är väldigt jobbigt att orka och hålla koncentrationen. Dessutom skriver jag om bröstcancer hela dagarna så det gör ju knappast att jag får tänka på annat utan jag är hela tiden medveten om min egen cancer.
Jag ska ju börja jobba 100% nästa vecka är planen sen innan. Jag har längtat efter den här dagen, då allt skulle bli normalt igen, jag skulle äntligen slippa vara sjukskriven och jag skulle äntligen få en normal lön igen. Jag har kämpat i över ett år med detta, nervsmärtan som förlamat armar och händer så jag blivit ett sittande kolli. (Gått upp 9 kg under detta år!). Jag har inte ens kunnat gå ut på promenader, jag har inte kunnat hjälpa till med hushållssysslorna här hemma, jag har varit tvungen att ha någon med mig varje gång jag skulle handla för att jag inte kunde bära. Allt det har blivit mycket bättre nu och jag har sett fram emot den dagen jag skulle gå från sjukskrivning till heltid och äntligen känna att denna hemska tid var över. Jag hade t.o.m skaffat mig träningskort på Plan 13 (gym på sjukhuset) en veckan innan beskedet kom.
Beskedet om att jag fått bröstcancer. Ingenting är normalt längre.
Minnen av mamma och min uppväxt har blivit påmint så klart. Många minnen av den tiden cirkulerar runt mig hela tiden och tyvärr minns man de jobbigaste tydligast. Mamma fick precis som jag en cancertumör i vänster bröst. De tog bort hela bröstet och sen fick hon strålbehandling. Men sen upptäckte de återfall och det hade spridit sig till skelettet i ryggraden. Mamma var så sjuk ibland, åkte in till sjukhuset flera ggr med ambulans. På slutet de sista två åren minns jag henne som mest mamman som låg i sin säng och mådde dåligt efter alla behandlingar hon fick. Jag sprang upp till hennes sovrum varje dag efter skolan där vi kunde ligga i timmar och bara prata hon och jag. Hon var min bästa vän. Det är 26 år sedan nu. Men de minnena är starkast. Hon och jag mot världen.
Precis som jag brukar säga till min äldsta dotter, du och jag mot världen. Hon och jag har fått vara med om en del också. Vi förlorade hennes pappa i en olycka när hon skulle fylla 2 år. Så vi var ensamma en tid där hon och jag och vi kämpade för att hålla oss ovanför vattenytan under en lång tid.
Jag såg en text när jag googlade tatueringar för en tid sedan och de orden satte sig och jag tänker på det ofta. Jag tänker avsluta detta inlägg med dessa.
I was given this Life because I´m strong enough to handle it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar