Specialisterna hade en MDK i onsdags och de tittade på MR-undersökningen jag gjort och det de ser är bara en ductal mucinös invasiv cancer på 16 mm. (Ja jag vet, de sa först 13 mm men nu är den tydligen 16 mm).
De rekommenderar sektorresektion (bröstbevarande kirurgi) samt Sentinel node (portvaktskörteln i armhålan tas bort och skickas för analys).
Det jag mest är orolig för vid bröstbevarande kirurgi, alltså att de bara tar en tårtbit av bröstet, är om risken för recidiv (återfall) är större. Detta är något jag måste diskutera med läkaren på måndag och se vad han säger. Minskar risken för återfall om jag tar bort bröstet helt (mastektomi) så vill jag nog göra det.
Det här är vad jag fick fram från cancercentrum.se:
Bröstbevarande kirurgi följt av strålbehandling mot kvarvarande bröstvävnad är en säker kirurgisk behandlingsmetod och resulterar i samma överlevnad som mastektomi, men med en högre risk för lokalt återfall.
Vad händer nu?
Jag har ett besök bokat på måndag 2/12 med läkare och kontaktsjuksköterska. Jag kommer ha min sambo med mig då man ska ha en anhörig med sig. Min äldsta dotter vill också vara med så hon kommer nog också delta. Hon springer ifrån jobbet en stund bara.
Då kommer vi planera operationen och jag kommer få ett datum för operationen.
Sen efter operationen är gjord har specialisterna återigen en MDK för att diskutera analysen av tumören och portvaktskörteln från operationen och komma överens om efterbehandlingen.
Jag kommer få ett återbesök där de kontrollerar operationssåret samt så får jag information om vilken behandling som rekommenderats på konferensen. Om efterbehandling behövs så kommer onkologen ta över.
Allt detta vet jag för att jag jobbar på kirurgen och skriver om bröstcancerpatienter så jag vet rutinen.
Hur mår jag annars?
Jag har svårt att sova så jag är jätte trött. Jag försöker arbeta så gott jag kan och det är väl tur i oturen att jag fortfarande går på sjukskrivning p g a min diskförskjutning i nacken. Men jag jobbar ju 75% nu så det är väldigt jobbigt att orka och hålla koncentrationen. Dessutom skriver jag om bröstcancer hela dagarna så det gör ju knappast att jag får tänka på annat utan jag är hela tiden medveten om min egen cancer.
Jag ska ju börja jobba 100% nästa vecka är planen sen innan. Jag har längtat efter den här dagen, då allt skulle bli normalt igen, jag skulle äntligen slippa vara sjukskriven och jag skulle äntligen få en normal lön igen. Jag har kämpat i över ett år med detta, nervsmärtan som förlamat armar och händer så jag blivit ett sittande kolli. (Gått upp 9 kg under detta år!). Jag har inte ens kunnat gå ut på promenader, jag har inte kunnat hjälpa till med hushållssysslorna här hemma, jag har varit tvungen att ha någon med mig varje gång jag skulle handla för att jag inte kunde bära. Allt det har blivit mycket bättre nu och jag har sett fram emot den dagen jag skulle gå från sjukskrivning till heltid och äntligen känna att denna hemska tid var över. Jag hade t.o.m skaffat mig träningskort på Plan 13 (gym på sjukhuset) en veckan innan beskedet kom.
Beskedet om att jag fått bröstcancer. Ingenting är normalt längre.
Minnen av mamma och min uppväxt har blivit påmint så klart. Många minnen av den tiden cirkulerar runt mig hela tiden och tyvärr minns man de jobbigaste tydligast. Mamma fick precis som jag en cancertumör i vänster bröst. De tog bort hela bröstet och sen fick hon strålbehandling. Men sen upptäckte de återfall och det hade spridit sig till skelettet i ryggraden. Mamma var så sjuk ibland, åkte in till sjukhuset flera ggr med ambulans. På slutet de sista två åren minns jag henne som mest mamman som låg i sin säng och mådde dåligt efter alla behandlingar hon fick. Jag sprang upp till hennes sovrum varje dag efter skolan där vi kunde ligga i timmar och bara prata hon och jag. Hon var min bästa vän. Det är 26 år sedan nu. Men de minnena är starkast. Hon och jag mot världen.
Precis som jag brukar säga till min äldsta dotter, du och jag mot världen. Hon och jag har fått vara med om en del också. Vi förlorade hennes pappa i en olycka när hon skulle fylla 2 år. Så vi var ensamma en tid där hon och jag och vi kämpade för att hålla oss ovanför vattenytan under en lång tid.
Jag såg en text när jag googlade tatueringar för en tid sedan och de orden satte sig och jag tänker på det ofta. Jag tänker avsluta detta inlägg med dessa.
I was given this Life because I´m strong enough to handle it.
fredag 29 november 2019
måndag 25 november 2019
Kallelse till bröstmottagningen
Idag var jag på magnetkameraundersökning. Jag har gjort magnetkamera tidigare vid två tillfällen, utredningen angående mitt hörselskadade öra (MR-hjärna) och utredningen angående min diskförskjutning i nacken (MR-halsrygg). Men ingen var som denna. Dessutom skulle jag ha kontrast intravenöst under tiden i vänster arm. Kontrastmedel gör att förändringar syns tydligare.
Jag låg på mage med ansiktet ner i ett hål (som på ett massagebord) och brösten hade också egna hål som skulle passas in på millimetern. Det jobbigaste jag tycker med MR är att man måste ligga helt still. Jag var tvungen att ligga still i över 30 min, tillslut blir man så fokuserad på andningen och man undrar hur still man egentligen ligger för man andas så djup och ibland så fort. Men de sa att jag legat still och att de fick bra bilder. Så det är väl bra då!
När jag kommer hem ligger en kallelse till bröstmottagningen i brevlådan. På måndag 2/12 ska jag dit och träffa läkare och kontaktsjuksköterska för operationsplanering. Snart är väntan över och jag får äntligen veta hur framtiden kommer se ut.
29/10 Gick på årliga mammografin.
4/11 Fick ny kallelse till mammografin om en kompletterande utredning.
12/11 Mammografi, ultraljud och biopsier.
20/11 MDK och besked.
25/11 MR-bröst.
27/11 MDK
2/12 Besök på bröstmottagningen för planering av operation.
Det är väldigt jobbigt på jobbet just nu då de planerar in veckorna hur schemat ska se ut och jag kan bara ta en dag i taget. Schema för julen, kommer jag kunna jobba, är jag sjukskriven eller jobbar jag deltid?
Jag hade erbjudit mig innan detta att lära mig arkivet och receptionen då min dotter åker till USA i december och blir borta en månad. Så jag har varit min dotters lärling i några veckor men nu måste de ha en backup-plan för vi vet inte hur det kommer se ut för mig framöver.
MDK på onsdag och den skrivs senast på torsdagmorgon. Så sen borde jag kunna gå in och läsa min journal på 1177 och få veta planen de har för mig.
Snart, snart är väntan över. Väntan har varit värst. Så fort man får beskedet cancer så vill man bara få bort det.
Ta mitt bröst, jag vill inte ha det längre!
Jag låg på mage med ansiktet ner i ett hål (som på ett massagebord) och brösten hade också egna hål som skulle passas in på millimetern. Det jobbigaste jag tycker med MR är att man måste ligga helt still. Jag var tvungen att ligga still i över 30 min, tillslut blir man så fokuserad på andningen och man undrar hur still man egentligen ligger för man andas så djup och ibland så fort. Men de sa att jag legat still och att de fick bra bilder. Så det är väl bra då!
När jag kommer hem ligger en kallelse till bröstmottagningen i brevlådan. På måndag 2/12 ska jag dit och träffa läkare och kontaktsjuksköterska för operationsplanering. Snart är väntan över och jag får äntligen veta hur framtiden kommer se ut.
29/10 Gick på årliga mammografin.
4/11 Fick ny kallelse till mammografin om en kompletterande utredning.
12/11 Mammografi, ultraljud och biopsier.
20/11 MDK och besked.
25/11 MR-bröst.
27/11 MDK
2/12 Besök på bröstmottagningen för planering av operation.
Det är väldigt jobbigt på jobbet just nu då de planerar in veckorna hur schemat ska se ut och jag kan bara ta en dag i taget. Schema för julen, kommer jag kunna jobba, är jag sjukskriven eller jobbar jag deltid?
Jag hade erbjudit mig innan detta att lära mig arkivet och receptionen då min dotter åker till USA i december och blir borta en månad. Så jag har varit min dotters lärling i några veckor men nu måste de ha en backup-plan för vi vet inte hur det kommer se ut för mig framöver.
MDK på onsdag och den skrivs senast på torsdagmorgon. Så sen borde jag kunna gå in och läsa min journal på 1177 och få veta planen de har för mig.
Snart, snart är väntan över. Väntan har varit värst. Så fort man får beskedet cancer så vill man bara få bort det.
Ta mitt bröst, jag vill inte ha det längre!
fredag 22 november 2019
Tid för MR
Igår var jag hemma från jobbet. Känslorna gick upp och ner hela tiden. Försökte sysselsätta mig att titta på serier jag annars tycker är roliga men tankarna flög ju iväg hela tiden. Hur ska man kunna bete sig normalt efter att man fått veta att man har cancer? Hur ska man bete sig bland folk? Sätter jag upp masken igen och låtsas som att allt är bra?
Min chef pratade med mig igår. Hon är väldigt snäll och känner med mig så mycket. Jag bad henne att berätta för mina kollegor så jag slipper göra det när jag kommer tillbaka. Hon förstod och sa att hon skulle samla ihop alla på en gång.
Jag har sedan dess fått flera fina meddelanden från kollegor. De är underbara.
Jag var mest orolig för min mellersta flicka när jag skulle berätta om min bröstcancer för hon har egna problem som vi handskas med dagligen, hon går på BUP för ångest och social fobi. För ett år sedan hade hon även självskadebeteende. Halva årskurs 8 var hon hemma från skolan p g a depression. Hon fick medicin för sin ångest. Hon fick anpassad skolgång när hon skulle börja 9:an, det gick bra första veckorna men nu går hon inte i skolan alls och vi kommer snart ha ett SIP-möte med BUP och skolan.
Men trots detta så verkar hon ha tagit detta med cancern "bra". Hon berättade igår att vi är starka tillsammans och att vi kommer att gå igenom detta tillsammans och vi kommer att klara det. Jag blev så rörd. Så otroligt fina och kloka ord. Det gav mig ett lugn och jag fick helt plötsligt lättare att andas igen.
Jag berättade för min syster. En svår uppgift att göra men nödvändig. Vi har under vår uppväxt levt med en cancersjuk mamma (i 10 år) och jag tog hand om min lillasyster under den här tiden (mamma och pappa var skilda). När mamma dog hade vi bara varandra att ty oss till (jag 17 år och hon 13 år) och vi har sedan dess väldigt starka band till varandra.
Hon är helt underbar och vill vara med mig på denna resa och gå med mig hela vägen. Jag vet att detta besked var jobbigt för henne med vår bakgrund och jag är så tacksam över att ha henne i mitt liv.
Igår ringde de från röntgen. De sa att de fått remiss från bröstmottagningen och de vela boka in en tid för magnetkameraundersökning på måndag 25/11 klockan 14.
Det går väldigt fort och det är jag tacksam över. Men dessa SVF-flöden ska ju gå snabbt, Jag antar att de kommer ta upp mig på MDK på onsdag för planläggning av min behandling och sen kommer jag få besked. Det känns bra.
SVF: Standardiserat vårdförlopp. När det är misstanke om cancer så skrivs en SVF-remiss. Syftet är att korta ner väntetiderna i cancervården och göra den mer jämlik. Det ska finnas tider avsatta till de undersökningar som behöver göras.
Min chef pratade med mig igår. Hon är väldigt snäll och känner med mig så mycket. Jag bad henne att berätta för mina kollegor så jag slipper göra det när jag kommer tillbaka. Hon förstod och sa att hon skulle samla ihop alla på en gång.
Jag har sedan dess fått flera fina meddelanden från kollegor. De är underbara.
Jag var mest orolig för min mellersta flicka när jag skulle berätta om min bröstcancer för hon har egna problem som vi handskas med dagligen, hon går på BUP för ångest och social fobi. För ett år sedan hade hon även självskadebeteende. Halva årskurs 8 var hon hemma från skolan p g a depression. Hon fick medicin för sin ångest. Hon fick anpassad skolgång när hon skulle börja 9:an, det gick bra första veckorna men nu går hon inte i skolan alls och vi kommer snart ha ett SIP-möte med BUP och skolan.
Men trots detta så verkar hon ha tagit detta med cancern "bra". Hon berättade igår att vi är starka tillsammans och att vi kommer att gå igenom detta tillsammans och vi kommer att klara det. Jag blev så rörd. Så otroligt fina och kloka ord. Det gav mig ett lugn och jag fick helt plötsligt lättare att andas igen.
Jag berättade för min syster. En svår uppgift att göra men nödvändig. Vi har under vår uppväxt levt med en cancersjuk mamma (i 10 år) och jag tog hand om min lillasyster under den här tiden (mamma och pappa var skilda). När mamma dog hade vi bara varandra att ty oss till (jag 17 år och hon 13 år) och vi har sedan dess väldigt starka band till varandra.
Hon är helt underbar och vill vara med mig på denna resa och gå med mig hela vägen. Jag vet att detta besked var jobbigt för henne med vår bakgrund och jag är så tacksam över att ha henne i mitt liv.
Igår ringde de från röntgen. De sa att de fått remiss från bröstmottagningen och de vela boka in en tid för magnetkameraundersökning på måndag 25/11 klockan 14.
Det går väldigt fort och det är jag tacksam över. Men dessa SVF-flöden ska ju gå snabbt, Jag antar att de kommer ta upp mig på MDK på onsdag för planläggning av min behandling och sen kommer jag få besked. Det känns bra.
SVF: Standardiserat vårdförlopp. När det är misstanke om cancer så skrivs en SVF-remiss. Syftet är att korta ner väntetiderna i cancervården och göra den mer jämlik. Det ska finnas tider avsatta till de undersökningar som behöver göras.
torsdag 21 november 2019
Beskedet
Ja vad ska jag skriva? Jag har CANCER.
Jag fick besked via telefon av mammografiläkare där han sa att den ena förändringen de trott varit en cysta var ett fibroadenom (benign tumör) på 16 mm. Helt ofarlig. Men den andra förändringen visade sig ha cancerceller i sig och är 13 mm stor. Planen nu är kartläggning med MR (magnetkamera) och sedan kommer jag tas upp igen på MDK (multidisciplinär konferens). Remiss till bröstmottagningen (kirurgen) kommer också att skrivas då de kommer ta över mitt fall.
Jag kommer bli kontaktad inom kort när jag fått tid för MR.
Jag satt där med min äldsta dotter och vi diskuterade detta fram och tillbaka, de har hittat den tidigt, det här kommer gå bra, det kommer nog inte krävas så mycket behandlingar m.m. Samtidigt var jag helt tom inom mig.
Jag ringde min sambo som väntade på mitt samtal, han var på arbetet. Hörde hans oro i rösten men även han talade om för mig att detta kommer att gå bra. Men hur berättar vi det för resten av barnen?
Jag åker hem tillsammans med äldsta dottern, vi var hemma hos henne först. På vägen hem i bilen börjar tårarna rinna helt okontrollerat och när vi kommer fram så står vi på parkeringen jag och min dotter och kramas tills jag fått gråta ut. Min dotter är bara bäst.
Vi avvaktar lite sedan när vi kommer in, vi gör iordning något att äta och sätter oss ner tillsammans i soffan. Då berättar jag att jag har fått bröstcancer. Båda barnen börjar gråta och sonen sätter sig och kramas med mig och mina döttrar sitter tillsammans och kramas.
Jag berättar att jag kommer klara detta, de kommer ta bort cancern och kanske jag kommer få nån behandling efteråt som strålning men det kommer gå bra. Jag tog upp svärmor som opererat bort sitt bröst för att hon hade fått cancer och hon är frisk och välmående idag. Då lugnade barnen ner sig och blev övertygade om att det kommer även gå bra för mamma.
Men sen vela jag ju läsa vad de skrivit i MDK-anteckningen. Jag vet att min vän på jobbet skrivit den men den fanns inte tillgänglig först på 1177. Det var först nu på morgonen när jag klev upp (efter en orolig natt) som jag kunde läsa den.
Där står det svart på vitt att jag har en 12 mm stor förändring belägen 6 cm klockan 12 där biopsi visar ductal mucinös invasiv cancer, ER 100%, PR 100%, HER2 1+ och Ki-67 3%.
Och vad betyder detta....
Ductal: cancer i mjölkgångarna i bröstet.
Mucinös: Bröstcancer som utgår från andra vävnadstyper, mer sällsynt.
Invasiv: Cancertumören växer igenom mjölkgångens vägg ut i fettväven eller bindväven i bröstet.
PR: progesteronreceptor: hormonkänslig, tumören är beroende av progresteron. Ett värde större än 10% anger att man kan använda antihormonellbehandling.
ER: östrogenreceptor: hormonkänslig, tumören är beroende av det kvinnliga könshormonet östrogen för att kunna växa. Behandlas med läkemedel Tamoxifen som blockerar effekten av östrogen. Biverkning klimakteriebesvär.
HER2: (0-1 negativt, 2-3 positivt) cancercellerna har extra mycket av ett protein som heter HER2 och gör att cancertumören kan växa fortare. Behandling: operation, strålbehandling, Cytostatika (cellgiftsbehandling) och målinriktad behandling med antikroppar.
Ki-67: Tillväxttakt.
Vad betyder det här för mig? Ja efter att jag läst på lite så beroende på vad de hittar på MR (gud förbjude spridning) så kommer jag förmodligen få operera bort mitt bröst eller del av, strålbehandlas och få en antihormonell behandling som ger mig klimakteriebesvär.
Hur känner jag för detta? Jorden slutade precis att snurra.
Jag fick besked via telefon av mammografiläkare där han sa att den ena förändringen de trott varit en cysta var ett fibroadenom (benign tumör) på 16 mm. Helt ofarlig. Men den andra förändringen visade sig ha cancerceller i sig och är 13 mm stor. Planen nu är kartläggning med MR (magnetkamera) och sedan kommer jag tas upp igen på MDK (multidisciplinär konferens). Remiss till bröstmottagningen (kirurgen) kommer också att skrivas då de kommer ta över mitt fall.
Jag kommer bli kontaktad inom kort när jag fått tid för MR.
Jag satt där med min äldsta dotter och vi diskuterade detta fram och tillbaka, de har hittat den tidigt, det här kommer gå bra, det kommer nog inte krävas så mycket behandlingar m.m. Samtidigt var jag helt tom inom mig.
Jag ringde min sambo som väntade på mitt samtal, han var på arbetet. Hörde hans oro i rösten men även han talade om för mig att detta kommer att gå bra. Men hur berättar vi det för resten av barnen?
Jag åker hem tillsammans med äldsta dottern, vi var hemma hos henne först. På vägen hem i bilen börjar tårarna rinna helt okontrollerat och när vi kommer fram så står vi på parkeringen jag och min dotter och kramas tills jag fått gråta ut. Min dotter är bara bäst.
Vi avvaktar lite sedan när vi kommer in, vi gör iordning något att äta och sätter oss ner tillsammans i soffan. Då berättar jag att jag har fått bröstcancer. Båda barnen börjar gråta och sonen sätter sig och kramas med mig och mina döttrar sitter tillsammans och kramas.
Jag berättar att jag kommer klara detta, de kommer ta bort cancern och kanske jag kommer få nån behandling efteråt som strålning men det kommer gå bra. Jag tog upp svärmor som opererat bort sitt bröst för att hon hade fått cancer och hon är frisk och välmående idag. Då lugnade barnen ner sig och blev övertygade om att det kommer även gå bra för mamma.
Men sen vela jag ju läsa vad de skrivit i MDK-anteckningen. Jag vet att min vän på jobbet skrivit den men den fanns inte tillgänglig först på 1177. Det var först nu på morgonen när jag klev upp (efter en orolig natt) som jag kunde läsa den.
Där står det svart på vitt att jag har en 12 mm stor förändring belägen 6 cm klockan 12 där biopsi visar ductal mucinös invasiv cancer, ER 100%, PR 100%, HER2 1+ och Ki-67 3%.
Och vad betyder detta....
Ductal: cancer i mjölkgångarna i bröstet.
Mucinös: Bröstcancer som utgår från andra vävnadstyper, mer sällsynt.
Invasiv: Cancertumören växer igenom mjölkgångens vägg ut i fettväven eller bindväven i bröstet.
PR: progesteronreceptor: hormonkänslig, tumören är beroende av progresteron. Ett värde större än 10% anger att man kan använda antihormonellbehandling.
ER: östrogenreceptor: hormonkänslig, tumören är beroende av det kvinnliga könshormonet östrogen för att kunna växa. Behandlas med läkemedel Tamoxifen som blockerar effekten av östrogen. Biverkning klimakteriebesvär.
HER2: (0-1 negativt, 2-3 positivt) cancercellerna har extra mycket av ett protein som heter HER2 och gör att cancertumören kan växa fortare. Behandling: operation, strålbehandling, Cytostatika (cellgiftsbehandling) och målinriktad behandling med antikroppar.
Ki-67: Tillväxttakt.
Vad betyder det här för mig? Ja efter att jag läst på lite så beroende på vad de hittar på MR (gud förbjude spridning) så kommer jag förmodligen få operera bort mitt bröst eller del av, strålbehandlas och få en antihormonell behandling som ger mig klimakteriebesvär.
Hur känner jag för detta? Jorden slutade precis att snurra.
tisdag 19 november 2019
Innan beskedet
Jag har sedan jag var 30 år gått på årliga mammografier för att min mamma dog ung i bröstcancer, endast 37 år gammal. Jag har gjort genetisk utredning som visade endast 17% ärftlighet vilket inte är mycket alls så därför var endast årliga mammografikontroller det som behövdes.
Jag ska vara ärlig, jag har sedan jag gick om mammas ålder på 37 år blundat för att sjukdomen verkligen kan drabba mig. Innan var jag mer orolig men ju äldre jag blivit ju säkrare har jag känt mig.
Idag är jag 43 år och har ett liv jag är nöjd med, lever ihop med min sambo som varit min kärlek i 17 år. Jag har tre barn, äldsta dottern fyller 20 år i december, mellersta flickan är 15 år och yngsta sonen är 12 år.
Så var det dags för den årliga mammografikontrollen 29 oktober. Jag är inte alls orolig. Jag jobbar på kirurgmottagningen så jag springer bara ifrån en stund, fick komma in direkt och allt gick på 10 min, sen var jag tillbaka vid mitt skrivbord igen.
En vecka senare får jag en ny kallelse till mammografin där det står att de måste göra kompletterande undersökningar. Det betyder fler mammografibilder, ultraljud och klinisk undersökning av läkare.
Nu började jag bli orolig, detta har aldrig hänt mig. Jag fick tid den 12/11, en vecka senare. Den veckan var jätte lång och jag börjar sova dåligt på nätterna.
Jag började känna efter i brösten mer ordentligt om jag kunde känna något, men hittar ingen knöl. Känner dock en ömhet i vänster bröst men ömhet brukar sällan vara tumörer, det brukar oftast bara vara hormonellt. Jag är medicinsk sekreterare på kirurgen och jag skriver bl.a om bröstcancer dagligen så jag har skrivit om det mesta.
En vecka gick till slut och det var dags att gå dit igen. Hade tid redan klockan 7 på morgonen, vilken tur då hinner jag innan jag skulle börja jobba. När jag kommer dit är jag första patienten för dagen och det står 4 sköterskor där och tar emot mig.
Jag anmäler mig till en sköterska i receptionen och sedan får jag följa med en annan in till mammografiapparaten och klä av mig på överkroppen. Upprepa mitt personnr som vanligt och sen säger hon att de vill ha fler bilder på vänster bröst (förstod det!).
När det var klart fick jag följa med en annan sköterska in på rummet där ultraljudsapparaten finns. Klä av mig igen, upprepa mitt personnr och lägga mig på en brits. -Vänta här läkaren kommer snart säger hon. Där ligger jag med 1000 frågor och största frågan är HAR JAG CANCER? Gråten stockar sig i halsen men jag håller tårarna borta.
Läkaren Eva kommer in med sköterskan efter sig. Hon börjar med att palpera (känna på) brösten sen utför hon ultraljud i olika liggande ställningar. Hon börjar fråga mig om ärftlighet, -Du har ärftlighet i familjen eller hur? Jag berättar om mamma. Efter fler frågor från läkaren så har jag berättat om genetiska utredningen och allt jag vet kring mamma. Hon beklagade att jag varit så ung när min mamma dog. Själv kunde jag bara tänka på -Hittar du något där eller inte? Naturligtvis sa jag inget.
Hon börjar mäta där på ultraljudsskärmen, precis som de gör när man gör sitt ultraljud vid graviditet och de mäter fostret.
Sen får jag veta att hon hittat TVÅ förändringar i mitt vänstra bröst. Hon tror den ena är en cysta så hon vill försöka se om de kan tömma den med finnål. Men det funkade naturligtvis inte så det blir biopsitagning istället precis som med den andra förändringen. 4 st core-biopsier, de bedövar området och sticker in långa nålar i bröstet och sen smäller det till, som en lekpistol. Den tar små bitar av förändringen och skickas till patologen för analys.
Jag får inte veta något mer än att jag ska tas upp på deras nästa MDK 20/11. MDK betyder multidisciplinär konferens och de som deltar är specialister från mammografin, patologen, kirurgen och onkologen. Kontaktsjuksköterskor är också med på plats. Där tar de upp alla patienter som de misstänker eller har cancer. Patologen som analyserat proverna har ett svar redo på dessa möten om det är malignt eller inte och om malignitet vilken sort och utefter det så rekommenderar specialisterna en behandlingsplan för patienten utefter deras anamnes.
Jag är jätte nervös och orolig. Jag har ju fått vänta en vecka till efter jag varit på mammografin senast och har knappt sovit något. Jag har jobbat som vanligt och det har varit svårt. Sätta på en mask och lura alla att man mår bra trots att gråten inte är långt borta och tankarna vandrar iväg hela tiden. Tröttheten gör en otroligt seg också.
Jag har berättat det för min närmaste vän på jobbet och min chef. Var ju liksom lite tvungen då jag ska tas upp på MDK och kirurgen är med och någon av mina kollegor kommer skriva i min journal. Jag och min chef bestämde att min vän ska skriva mitt diktat så inga fler måste bli inblandade ännu.
Jag var tvungen att berätta för min äldsta dotter då hon jobbar på kirurgen i arkivet och tar emot all post, MDK-listor, remisser, provsvar....jag vela inte att hon skulle få veta genom ett papper.
Det var så svårt att berätta för henne. Hur berättar man det för sina barn? -Jag är under utredning för bröstcancer. (!?)
Hon blev ju väldigt ledsen förstås men det har samtidigt varit skönt att hon vet för jag har varit tvungen att ljuga för henne så många ggr under de här veckorna, små nödlögner men lika jobbiga för det eftersom vi jobbar ihop.
Imorgon får jag besked. MDK är klockan 13:00 och 14:45 ska jag ringa läkaren på mammografin och få svar. Min dotter har tagit ledigt efter klockan 14 så hon ska kunna vara med mig vid beskedet. Hon har varit ett stort stöd för mig sen jag berättade.
Jag hoppas verkligen att denna resa slutar här och att jag inte behöver denna blogg.
Jag ska vara ärlig, jag har sedan jag gick om mammas ålder på 37 år blundat för att sjukdomen verkligen kan drabba mig. Innan var jag mer orolig men ju äldre jag blivit ju säkrare har jag känt mig.
Idag är jag 43 år och har ett liv jag är nöjd med, lever ihop med min sambo som varit min kärlek i 17 år. Jag har tre barn, äldsta dottern fyller 20 år i december, mellersta flickan är 15 år och yngsta sonen är 12 år.
Så var det dags för den årliga mammografikontrollen 29 oktober. Jag är inte alls orolig. Jag jobbar på kirurgmottagningen så jag springer bara ifrån en stund, fick komma in direkt och allt gick på 10 min, sen var jag tillbaka vid mitt skrivbord igen.
En vecka senare får jag en ny kallelse till mammografin där det står att de måste göra kompletterande undersökningar. Det betyder fler mammografibilder, ultraljud och klinisk undersökning av läkare.
Nu började jag bli orolig, detta har aldrig hänt mig. Jag fick tid den 12/11, en vecka senare. Den veckan var jätte lång och jag börjar sova dåligt på nätterna.
Jag började känna efter i brösten mer ordentligt om jag kunde känna något, men hittar ingen knöl. Känner dock en ömhet i vänster bröst men ömhet brukar sällan vara tumörer, det brukar oftast bara vara hormonellt. Jag är medicinsk sekreterare på kirurgen och jag skriver bl.a om bröstcancer dagligen så jag har skrivit om det mesta.
En vecka gick till slut och det var dags att gå dit igen. Hade tid redan klockan 7 på morgonen, vilken tur då hinner jag innan jag skulle börja jobba. När jag kommer dit är jag första patienten för dagen och det står 4 sköterskor där och tar emot mig.
Jag anmäler mig till en sköterska i receptionen och sedan får jag följa med en annan in till mammografiapparaten och klä av mig på överkroppen. Upprepa mitt personnr som vanligt och sen säger hon att de vill ha fler bilder på vänster bröst (förstod det!).
När det var klart fick jag följa med en annan sköterska in på rummet där ultraljudsapparaten finns. Klä av mig igen, upprepa mitt personnr och lägga mig på en brits. -Vänta här läkaren kommer snart säger hon. Där ligger jag med 1000 frågor och största frågan är HAR JAG CANCER? Gråten stockar sig i halsen men jag håller tårarna borta.
Läkaren Eva kommer in med sköterskan efter sig. Hon börjar med att palpera (känna på) brösten sen utför hon ultraljud i olika liggande ställningar. Hon börjar fråga mig om ärftlighet, -Du har ärftlighet i familjen eller hur? Jag berättar om mamma. Efter fler frågor från läkaren så har jag berättat om genetiska utredningen och allt jag vet kring mamma. Hon beklagade att jag varit så ung när min mamma dog. Själv kunde jag bara tänka på -Hittar du något där eller inte? Naturligtvis sa jag inget.
Hon börjar mäta där på ultraljudsskärmen, precis som de gör när man gör sitt ultraljud vid graviditet och de mäter fostret.
Sen får jag veta att hon hittat TVÅ förändringar i mitt vänstra bröst. Hon tror den ena är en cysta så hon vill försöka se om de kan tömma den med finnål. Men det funkade naturligtvis inte så det blir biopsitagning istället precis som med den andra förändringen. 4 st core-biopsier, de bedövar området och sticker in långa nålar i bröstet och sen smäller det till, som en lekpistol. Den tar små bitar av förändringen och skickas till patologen för analys.
Jag får inte veta något mer än att jag ska tas upp på deras nästa MDK 20/11. MDK betyder multidisciplinär konferens och de som deltar är specialister från mammografin, patologen, kirurgen och onkologen. Kontaktsjuksköterskor är också med på plats. Där tar de upp alla patienter som de misstänker eller har cancer. Patologen som analyserat proverna har ett svar redo på dessa möten om det är malignt eller inte och om malignitet vilken sort och utefter det så rekommenderar specialisterna en behandlingsplan för patienten utefter deras anamnes.
Jag är jätte nervös och orolig. Jag har ju fått vänta en vecka till efter jag varit på mammografin senast och har knappt sovit något. Jag har jobbat som vanligt och det har varit svårt. Sätta på en mask och lura alla att man mår bra trots att gråten inte är långt borta och tankarna vandrar iväg hela tiden. Tröttheten gör en otroligt seg också.
Jag har berättat det för min närmaste vän på jobbet och min chef. Var ju liksom lite tvungen då jag ska tas upp på MDK och kirurgen är med och någon av mina kollegor kommer skriva i min journal. Jag och min chef bestämde att min vän ska skriva mitt diktat så inga fler måste bli inblandade ännu.
Jag var tvungen att berätta för min äldsta dotter då hon jobbar på kirurgen i arkivet och tar emot all post, MDK-listor, remisser, provsvar....jag vela inte att hon skulle få veta genom ett papper.
Det var så svårt att berätta för henne. Hur berättar man det för sina barn? -Jag är under utredning för bröstcancer. (!?)
Hon blev ju väldigt ledsen förstås men det har samtidigt varit skönt att hon vet för jag har varit tvungen att ljuga för henne så många ggr under de här veckorna, små nödlögner men lika jobbiga för det eftersom vi jobbar ihop.
Imorgon får jag besked. MDK är klockan 13:00 och 14:45 ska jag ringa läkaren på mammografin och få svar. Min dotter har tagit ledigt efter klockan 14 så hon ska kunna vara med mig vid beskedet. Hon har varit ett stort stöd för mig sen jag berättade.
Jag hoppas verkligen att denna resa slutar här och att jag inte behöver denna blogg.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)