Igår var sista dagen! Jag hade med mig en ask choklad till mina sköterskor på min lina nr 1 och de blev så glada. Dessvärre skulle det strula med tekniken sista dagen så jag fick gå ut och sätta mig i väntrummet igen en stund och sedan stråla mig på lina 3 istället. Dock följde ju mina sköterskor med dit så jag hade samma som jag brukar ha.
Det känns jätte skönt att ha det avklarat nu. Slippa gå dit varje vardag och äntligen kunna ta vid det "normala" livet. Jag äter ju Tamoxifen i 5 år och enligt läkaren som jag träffade i måndags så är det för tidigt än att veta om jag får några biverkningar av den. Det kan alltså komma fler och värre biverkningar eftersom. Han gav exempel på svettningar/vallningar, ledvärk och stora blödningar. Jag skulle kontakta dem om jag fick dessa för att kolla över medicineringen, vid svettningar/vallningar kan jag tänka mig att det blir någon tilläggsmedicin men om jag får de andra två lär jag nog prova något annat preparat.
Annars var han imponerad av att jag jobbat heltid under min strålning, han skrattade när jag sa att jag jobbar ju på sjukhuset så jag kilar bara ner och strålar mig.
Fick informationsblad om egenvård nu efter sista strålningen. Saken med strålning är att biverkan från den kommer efteråt. Så upp till 10 dagar kan det faktiskt bli sämre fast jag slutat stråla mig. Får jag sår ska jag sluta smörja in mig och bara tvätta rent för att minska infektionsrisken. Men efter 4-6 veckor ska det ha läkt ut, så det är väl bara att härdas ett tag till! :)
Jag kommer ju alltid vara känslig på detta område så det är jätteviktigt att man smörjer in sig med hög solfaktor när man vistas i solen och försöka täcka med kläder.
Sen finns det ju alltid en risk ändå att cancern kommer tillbaka. Men med strålningen så har jag minskat risken med två tredjedelar, och Tamoxifen är östrogenhämmande så att den hormonkänsliga tumören jag hade ska få svårare att komma tillbaka. Jag får inte använda preventivmedel med hormon.
Nästa kontroll är hos kontaktsjuksköterska Pia på strålmottagningen om ungefär ett halvår. Sen kommer det bli kontroller en gång om året. Känns bra!
Nu ser vi framåt, ikväll blir det att fira med lite vin, syrran har 40-års fest!
lördag 29 februari 2020
lördag 22 februari 2020
Strålningen snart över, bara boost kvar.
Hej, jag har nu redan strålat mig i 3 dagar med boost som ska vara min avslutande behandling på strålmottagningen. De strålar då på mindre yta, där själva tumören satt. Operatören satte dit 3 clips innan hon sydde ihop bröstet så man skulle kunna se exakt var tumören satt inför denna boost-behandling.
Min äldsta dotter var med mig i torsdags för att se hur det går till och sköterskorna som jag redan pratat med några dagar innan visade henne allt och berättade ingående hur allt går till. När jag strålas står ju sköterskorna utanför rummet jag ligger i, i en disk där de kontrollerar apparaten och ser allt på kameror och skärmar och talar om för mig över mikrofon när det är dags att andas in och hålla andan. Jag ligger ju inne i strålningsrummet själv och ser en andningskurva som jag ska följa genom ett par glasögon. (Varför jag håller andan under strålningen har jag skrivit förut i bloggen och det är för att skydda lungor och hjärta).
Min dotter vill plugga till sjuksköterska och tyckte detta var väldigt intressant.
Jag har nu 5 dagar kvar, sen är jag färdig med strålningen! Längtar! Bröstet är illrött, kliar och gör ont, har t.o.m fått soleksem. Ärret runt bröstvårtan är irriterat och har fått lite var i området. Så jag längtar tills det är över och mitt bröst äntligen får läka helt.
Du kan ju själv tänka dig om du solat ett område för mycket och blivit bränd, det är ju inte så att du solar området igen då varje dag, du kanske lägger något över tills det fått lugna ner sig. Men tyvärr finns ju inte den möjligheten för mig. Jag har solat/strålat bröstet i 3,5 vecka och har nu en vecka kvar. Det är obehagligt att ha kläder på sig men jag jobbar ju heltid fortfarande och har inte så stora möjligheter till att lufta bröstet dagtid.
Får ofta frågan på jobbet om det går bra och det gör det väl, jag ska inte klaga egentligen, jag är cancerfri och behandlingen jag gör nu är för att minska risken för återfall. Bröstet kommer läka så småningom och 4,5 vecka av mitt liv är ju ingenting. Jag kommer ju få skydda området i sommar och egentligen resten av mitt liv där jag strålat då huden har blivit så pass utsatt under strålningen.
Nästa vecka är jag ledig 3 dagar av 5 (sportlov) så jag kommer få tid att vila och lufta bröstet. På måndag har jag dessutom läkarbesök på strålmottagningen inför avslut.
Min äldsta dotter var med mig i torsdags för att se hur det går till och sköterskorna som jag redan pratat med några dagar innan visade henne allt och berättade ingående hur allt går till. När jag strålas står ju sköterskorna utanför rummet jag ligger i, i en disk där de kontrollerar apparaten och ser allt på kameror och skärmar och talar om för mig över mikrofon när det är dags att andas in och hålla andan. Jag ligger ju inne i strålningsrummet själv och ser en andningskurva som jag ska följa genom ett par glasögon. (Varför jag håller andan under strålningen har jag skrivit förut i bloggen och det är för att skydda lungor och hjärta).
Min dotter vill plugga till sjuksköterska och tyckte detta var väldigt intressant.
Jag har nu 5 dagar kvar, sen är jag färdig med strålningen! Längtar! Bröstet är illrött, kliar och gör ont, har t.o.m fått soleksem. Ärret runt bröstvårtan är irriterat och har fått lite var i området. Så jag längtar tills det är över och mitt bröst äntligen får läka helt.
Du kan ju själv tänka dig om du solat ett område för mycket och blivit bränd, det är ju inte så att du solar området igen då varje dag, du kanske lägger något över tills det fått lugna ner sig. Men tyvärr finns ju inte den möjligheten för mig. Jag har solat/strålat bröstet i 3,5 vecka och har nu en vecka kvar. Det är obehagligt att ha kläder på sig men jag jobbar ju heltid fortfarande och har inte så stora möjligheter till att lufta bröstet dagtid.
Får ofta frågan på jobbet om det går bra och det gör det väl, jag ska inte klaga egentligen, jag är cancerfri och behandlingen jag gör nu är för att minska risken för återfall. Bröstet kommer läka så småningom och 4,5 vecka av mitt liv är ju ingenting. Jag kommer ju få skydda området i sommar och egentligen resten av mitt liv där jag strålat då huden har blivit så pass utsatt under strålningen.
Nästa vecka är jag ledig 3 dagar av 5 (sportlov) så jag kommer få tid att vila och lufta bröstet. På måndag har jag dessutom läkarbesök på strålmottagningen inför avslut.
lördag 8 februari 2020
8 strålbehandlingar gjorda,15 kvar.
Hur känns det att strålas frågar alla? Det känns ingenting! Inte under tiden strålapparaten strålar mitt bröst i alla fall. Nu efter 8 ggr kan jag säga att jag är typ "solbränd" på bröstet och runt omkring, typ solsveda, huden har blivit röd, värmeökad, lite svullen och irriterar lite. Så nu ska jag smörja mig med Eloconsalvan jag fick utskrivet varje kväll. Har köpt topp istället för bh, för den har börjat skava och det gör ont under armhålan.
Första 5 gångerna gick det bra, kände inte av någonting men sen kom hudirritationen, ont i bröstmuskeln samt tröttheten de pratat om. I 3 dagar har jag i stort sett sovit sen jag kom hem från jobbet, kroppen är helt slut. De frågade mig på strålmottagningen om jag vela vara sjukskriven nu men jag har pratat med min chef och jag har frågat om jag kan få ta ut en semesterdag i veckan för att se om det hjälper något. Hon gick med på det men frågade även hon om jag inte borde sjukskriva mig.
Men har man varit sjukskriven så länge som jag var innan jag fick mitt cancerbesked (diskförskjutningen) så vill jag helst försöka in i det sista. Jag är inte dum, märker jag att det inte går viftar jag med vita flaggan och sjukskriver mig men jag vill inte utesluta andra alternativ först.
Jag var dessutom dunderförkyld förra veckan och var sängliggandes hela veckan. Den här veckan kämpar jag fortfarande med hostan som alltid hänger sig kvar så länge men jag har jobbat hela veckan. Jag har dessutom fått ont i ena foten (?). Ont på utsidan vid knölen, gör inte ont när jag sitter men så fort jag ska belasta foten så gör det jätte ont. Inte vad jag behöver just nu när jag måste gå till strålmottagningen varje dag. Bara bita ihop och blir det så klart olidligt kontaktar jag sjukgymnast.
Jag har förstått att många är sjukskrivna under strålbehandlingen, kanske inte heltid men deltid. Väldigt få klarar av att jobba heltid så vi får väl se hur det går. Men jag tror att det är lite lättare för mig eftersom jag jobbar ju på sjukhuset (nära) och jag skriver om cancerpatienter hela tiden så jag bearbetar nog detta på mitt sätt. Jag är ju dessutom uppvuxen med en cancersjuk mamma och cancer för mig är mer vanligt än kanske för andra som tar dessa besked väldigt hårt. Jag säger inte att jag tog mitt cancerbesked lätt men jag har väldigt mycket kunskap genom mitt jobb så jag kanske inte blir lika rädd som andra.
Läste t.ex om en tjej som väntade på besked om hon hade bröstcancer eller ej och hade sån dödsångest att hon redan innan hon fått besked redan bokat tid hos bank, jurist och begravningsbyrå för att underlätta för man och barn och göra klart allt innan hon dör. Men hon visste ju inte ens om hon hade cancer och även om hon skulle ha det så är det många som överlever bröstcancer.
Så vissa tar det väldigt hårt, det är bara det jag försöker komma fram till. Jag har också en del oro om jag kommer få tillbaka cancern, det finns ju alltid en risk och ju yngre man är så är risken större men jag måste ju även kunna pusta ut och glädjas just nu över att de faktiskt fått bort all cancer i mitt bröst och jag är cancerfri nu.
Därför vill jag inte att detta med strålbehandlingen ska få ta så mycket av min tid, jag vill återgå till mitt "normala" liv så fort jag bara kan.
Tamoxifen som jag äter kan ju ge en del biverkningar. Man kanske letar efter biverkningar när man vet att de faktiskt kan komma men fram tills nu har jag faktiskt inte känt av mer än att jag har haft nattsvettningar. Men igår kände jag ledvärk i höger hands fingrar. Inte så besvärande att jag inte kan använda handen men det känns när jag knyter handen och mest i ring- och långfinger. Det behöver ju inte vara bestående, det kanske försvinner snart igen. Men jag tänker att jag skriver ner allt i bloggen så jag senare kan gå tillbaka och läsa, sånt som jag kanske glömt om några år. Ska ju ändå äta dessa i 5 år! :)
Första 5 gångerna gick det bra, kände inte av någonting men sen kom hudirritationen, ont i bröstmuskeln samt tröttheten de pratat om. I 3 dagar har jag i stort sett sovit sen jag kom hem från jobbet, kroppen är helt slut. De frågade mig på strålmottagningen om jag vela vara sjukskriven nu men jag har pratat med min chef och jag har frågat om jag kan få ta ut en semesterdag i veckan för att se om det hjälper något. Hon gick med på det men frågade även hon om jag inte borde sjukskriva mig.
Men har man varit sjukskriven så länge som jag var innan jag fick mitt cancerbesked (diskförskjutningen) så vill jag helst försöka in i det sista. Jag är inte dum, märker jag att det inte går viftar jag med vita flaggan och sjukskriver mig men jag vill inte utesluta andra alternativ först.
Jag var dessutom dunderförkyld förra veckan och var sängliggandes hela veckan. Den här veckan kämpar jag fortfarande med hostan som alltid hänger sig kvar så länge men jag har jobbat hela veckan. Jag har dessutom fått ont i ena foten (?). Ont på utsidan vid knölen, gör inte ont när jag sitter men så fort jag ska belasta foten så gör det jätte ont. Inte vad jag behöver just nu när jag måste gå till strålmottagningen varje dag. Bara bita ihop och blir det så klart olidligt kontaktar jag sjukgymnast.
Jag har förstått att många är sjukskrivna under strålbehandlingen, kanske inte heltid men deltid. Väldigt få klarar av att jobba heltid så vi får väl se hur det går. Men jag tror att det är lite lättare för mig eftersom jag jobbar ju på sjukhuset (nära) och jag skriver om cancerpatienter hela tiden så jag bearbetar nog detta på mitt sätt. Jag är ju dessutom uppvuxen med en cancersjuk mamma och cancer för mig är mer vanligt än kanske för andra som tar dessa besked väldigt hårt. Jag säger inte att jag tog mitt cancerbesked lätt men jag har väldigt mycket kunskap genom mitt jobb så jag kanske inte blir lika rädd som andra.
Läste t.ex om en tjej som väntade på besked om hon hade bröstcancer eller ej och hade sån dödsångest att hon redan innan hon fått besked redan bokat tid hos bank, jurist och begravningsbyrå för att underlätta för man och barn och göra klart allt innan hon dör. Men hon visste ju inte ens om hon hade cancer och även om hon skulle ha det så är det många som överlever bröstcancer.
Så vissa tar det väldigt hårt, det är bara det jag försöker komma fram till. Jag har också en del oro om jag kommer få tillbaka cancern, det finns ju alltid en risk och ju yngre man är så är risken större men jag måste ju även kunna pusta ut och glädjas just nu över att de faktiskt fått bort all cancer i mitt bröst och jag är cancerfri nu.
Därför vill jag inte att detta med strålbehandlingen ska få ta så mycket av min tid, jag vill återgå till mitt "normala" liv så fort jag bara kan.
Tamoxifen som jag äter kan ju ge en del biverkningar. Man kanske letar efter biverkningar när man vet att de faktiskt kan komma men fram tills nu har jag faktiskt inte känt av mer än att jag har haft nattsvettningar. Men igår kände jag ledvärk i höger hands fingrar. Inte så besvärande att jag inte kan använda handen men det känns när jag knyter handen och mest i ring- och långfinger. Det behöver ju inte vara bestående, det kanske försvinner snart igen. Men jag tänker att jag skriver ner allt i bloggen så jag senare kan gå tillbaka och läsa, sånt som jag kanske glömt om några år. Ska ju ändå äta dessa i 5 år! :)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)